Julstämningsjakten är i full gång och tv-serien om Dash & Lily, baserad på en bok av av Rachel Cohn och David Levithan, gav en rejäl dos julkänsla. Det var lagom länge sedan jag läste Dash & Lily’s Book of Dares och jag hade därför inga speciella bilder i mitt huvud som riskerade att förstöra upplevelsen. Inte heller kom jag ihåg alla detaljer, utan det var främst den mysiga stämningen som jag mindes. Vem gillar inte en bok där en bokhandel i New York spelar en avgörande roll?
Lily är en lite udda fågel som drömmer om att höra till. Hennes storebror utmanar henne att våga träffa nya människor och det Lily vill ha är kanske främst en pojkvän. Det är nämligen så att hon aldrig blivit kysst. Med hjälp av en släkting placerar hon en röd skrivbok med ett meddelande i en hylla på bokhandeln The Strand och den hittas av Dash. Via skrivboken utmanar Lily och Dash varandra att göra saker för att få ledtrådar. De gömmer den också på olika ställen och det är ett sätt för oss tittare att få se oss om i New York. En styck smörig och konstruerad premiss, men den är lätt att köpa.
Nu är det som sagt så att jag inte kommer ihåg alla detaljer ur boken, men det känns som att det viktigaste finns med. Säkerligen är mycket ändrat eller förändrat som det brukar bli när böcker blir tv-serier. Resultatet blir dock en trevlig serie med en handling som håller ihop fint. God julstämning bjuds också på trots att Dash hatar jul och Lily’s blinkande julklänning är verkligen en stämningshöjare.
Skådespelarna då? Jo, de är valda med omsorg och gör ett fint jobb. Några förtjänar att lyftas fram lite extra. Lily spelas av Midori Francis, som bland annat hade en roll i Ocean’s Eight. Hon porträtterar den genomsnälla och lite naiva Lily på ett bra sätt. Jag tycker om henne och vill att det ska gå bra för henne. Dash hade jag inledningsvis lite svårt för, då skådespelaren Austin Abrams gjorde en rätt otrevlig roll i min favoritserie This is Us. Väldigt snart var det dock glömt och jag charmades av den Dash han skapat. Lagom mystisk och såväl charmig som lite udda. Jag gillar hur båda huvudpersonerna är blyga och framåt på samma gång. Det är trovärdigt. Även Dashs kompis Boomer, spelas av Dante Brown, är en trevlig bekantskap. Jag har tidigare sett honom i tv-serien Lethal Weapon och han är duktig. Min absoluta favorit är ändå Jodi Long, som spelar Mrs. Basil E, syster till Lily’s morfar. En extremt tjusig dam som påminner lite om Violet Crawley i Downton Abbey. En fantastisk rollprestation.
Sammantaget är Dash & Lily en charmig tv-serie som jag rekommenderar er att se. Jag fick i alla fall en välbehövlig dos julstämning och en längtan efter att få se New York.
Tycker inte du att det är väldigt irriterande när 25-åringar ska spela 17? Det går liksom inte att tänka på nåt annat tycker jag.
Det är lite störigt, men tycker att det funkade den här gången! Jag tänkte mig dem nog som äldre och accepterade det.
Pingback: The Twelve days of Dash and Lily – enligt O