Jag hade kanske orimliga förväntningar på Last Christmas som var förra årets julfilm med stort J. Namn som Emma Thompson, Lydia Leonard, Michelle Yeoh och Henry Golding kändes som garanter för kvalitet och även om jag inte är ett fan av Emilia Clarke är hon ändå ett känt namn. Det blev inte den fantastiska julfilm jag hade väntat mig och delar av den var riktigt dåliga. Pekoral är ett ord som kommer till mig. Pekoral.
Så, finns det då inga skäl att se Last Christmas? Jo, visst finns det sådana. Musiken är ett skäl och ett ganska stort sådant. Det är inte bara Last Christmas, utan en rad låtar av George Michael som får avnjutas och jag hade glömt hur mycket jag tycker om hans musik. Som hyllning till sångaren i fråga funkar filmen fint.
Huvudpersonen Kate arbetar i en julaffär och den ger julstämning. Hennes jobb på ett center för hemlösa gör också att vi får möta en del charmiga bikaraktärer, som Nathan och Danny och inte minst de två poliserna som patrullerar i närområdet. Många trevliga småscener alltså, men kärlekshistorien som står i centrum funkar verkligen inte och Kates kroatiska familj där Emma Thompson spelar mamman med märklig dialekt och gör sig skyldig till lyteskomik.
Ingen fantastisk film alltså och frågan är om det är värt den lilla julstämning som den lyckas uppbåda. Det här var inte bra alls. Tråkigt, men sant.