The Queen’s Gambit

I familjen O finns en person som absolut älskar schack. Det är inte jag. Musikalen Chess funkar fint, men det där spelet har jag aldrig förstått mig på. Det tog därför några veckor innan jag började se The Queen’s Gambit och då efter tips från den 14-årige schackfantasten. Jag konstaterar att det som lät som en smal serie faktiskt borde tilltala väldigt många. Det är dels en uppväxtskildring där en flicka till synes utan förutsättningar, lyckas i en värld som innehåller få kvinnor, men också en spännande berättelse om tävlingar i schack som till och med jag som total novis, fastnade för.

Som nioåring hamnar huvudpersonen Beth Harmon på ett barnhem och vi förstår att hon haft en tuff uppväxt med den ensamstående mor, som nu dött i en bilolycka. Det som får henne att orka fortsätta leva är vännen Jolene, de lugnande mediciner som personalen delar ut och kanske mest av allt vaktmästaren Mr Shaibel som håller till i källaren och som lär henne spela schack. Det visar sig att Beth har stor talang för spelet och när hon deltar i sin första tävling vinner hon direkt. När hon blir adopterad av paret Wheatley får hon ett nytt hem och ett stort fan i fostermamman Alma. Fosterpappan är totalt ointresserad av både Beth och sin fru, men mellan mor och dotter växer ett märkligt, men ändå kärleksfullt förhållande fram.

Tyvärr är missbruk något Beth delar med sin fostermamma och till viss del kan det skyllas på barndomens tillgång till lugnande piller. I kombination med alkohol blir det definitivt inte bra och under seriens gång hamnar Beth i stora problem flera gånger. Serien inleds till exempel med att hon vaknar upp i ett badkar när hon egentligen borde vara redo för en viktig match. Någonstans i mitten av serien tycker jag att det blir lite väl mycket av allt och tar en paus, men de två sista avsnitten får serien fart igen och avslutning må lukta Rocky IV, men tävlingarna är faktiskt både roliga och spännande att följa.

The Queen’s Gambit är en klassisk berättelse om hur någon vänder underläge till överläge och det är fint att få följa Beth i den berg- och dalbana som är hennes liv och karriär. Runt henne finns mäktiga män som faktiskt ofta stöttar henne. En av dem är Benny Watts, som spelas av Thomas Brodie-Sangster, mest känd som liten och kär trummis i Love Actually. Nu är han en , fortfarande liten, man med mustasch och det är faktiskt lite svårt att vänja sig vid. Kul ändå att återse honom.

Jag måste också lyfta fram fantastiska Anya Taylor-Joy som spelar huvudrollen som Beth Harmon. Vilken skådespelare hon är. Tidigare i år såg jag henne i den senaste filmatiseringen av Jane Austens Emma och även då var hon lysande. Det här är en skådespelare som ska bli intressant att följa.