En ledighet utan speciellt många planer gjorde att jag äntligen fick tummen ur att börja se storserien Vår tid är nu. Tidigare har jag bara sett halva första avsnittet från fredsdagen 1945, men nu tog jag mig vidare och det dröjde inte många avsnitt innan jag var fast. Två kärlekstrådar var de jag fastnade i, den mellan Nina och Calle och den mellan Peter och Suzanne. Lite extra uppfriskande var det också att få stifta bekantskap med ett par riktiga skurkar, Gustav Löwander och Kurt Ragnarsson.
Ni är säkert många som redan sett serien om familjen Löwander och deras restaurang Djurgårdskällaren. Restaurangen som klarat sig under kriget genom att gäster som nu när tyskarna kapitulerat inte längre är riktigt rumsrena. Äldste brodern Gustav är den som har jobbet som källarmästare och han tar till mer och mer desperata åtgärder för att rädda familjerestaurangen. Redan i andra avsnittet kommer brodern Peter hem från armén och med sig har han sin fransk-judiska flickvän Suzanne, som suttit i förintelseläger. Konflikten mellan bröderna är central i denna den första säsongen.
Lillasyster Nina vill också vara en del av restaurangen och efter att på fredsdagen ha ordnat en stor fest i festvåningen på andra våningen vill hon starta jazzklubb där. Klubb DK drar en helt annan publik än en anrika restaurangen och får symbolisera det nya och det gamla. Nina är också den som mer än andra vill leva ett annat sorts liv än den äldre generationen. Hon vill ha samma frihet som sina bröder och hon vill gifta sig med en hon älskar. När det visar sig vara kökspojken Calle är det inte riktigt så lätt att faktiskt följa sitt hjärta. Klass är en viktig aspekt och förväntningar finns på henne att välja en man från en passande familj.
Det är lätt att tänka på brittiska Downton Abbey när jag ser Vår tid är nu. Dels är musiken otroligt lik, vilket inte kan vara en slump, men att berätta om de rika och deras anställda är ett grepp som används i båda serierna. De tydliga generationsskillnaderna är ett annat gemensamt drag. Nu är detta ingen nackdel, utan snarare en komplimang. Jag tycker mycket om de olika berättelserna som vävs samman och fastnar inte minst för servitrisen Maggan som har en son som hon mest av allt vill ta hem från den fosterfamilj som tar hand om honom. Jag älskar också Peter Dalles porträtt av den buttre kökschefen Stickan. Något som också är roligt är alla göteborgsmiljöer som figurerar i serien, trots att den utspelar sig i Stockholm.
Vår tid är nu ligger kvar på svtplay i några veckor till och jag tittar vidare direkt. Gör det du också om du mot förmodan tillhör den grupp som inte redan gjort det.
Pingback: Vår tid är nu 1951 – enligt O