Ya Leila — en välskriven och tänkvärd debut

Ya Leila är Donia Salehs debutbok och den har nominerats till Borås Tidnings Debutantpris. En nominering som verkligen är välförtjänt. Det finns något speciellt i skildringen av vännerna Leila och Amina som går på gymnasiet och inte riktigt passar in i sin klass. Visst går de på fester, men de passar inte in tjejgänget som kallar sig Glitterfittorna. Leila drömmer dock om ett vanligt Svensson-liv och lockas av den gemenskap som dessa välanpassade tjejer erbjuder. Amina däremot vägrar att anpassa sig till normen och tycker att Glitterfittorna är ett gäng fejkade tjejer som bryr sig om yta, men inte egentligen kämpar för jämställdhet. De har en privilegierad syn på världen och leker upproriska.

I en intervju säger Donia Saleh att Ya Leila inte är en bok om invandrare i förorten och är besviken över att kritikerna tolkas det just så. En grupp kritiker som representerar den vita medelklassen där synen på invandrare läcker. Jag tycker att det är rätt talande. Det är förvisso så att vännerna Leila och Amila pratar med varandra på en blandning av arabiska och svenska, men för övrigt sägs ingenting om varifrån de kommer eller var de bor. Klart är dock att de inte känner samhörighet med sina gymnasievänner som tillhör en annan värld. En värld som Leila trots allt vill tillhöra och som Amila föraktar. Mest av allt handlar Ya Leila om vad som är tillåtet för tjejer och vad som krävs för att accepteras. Leila är beredd att anpassa sig, men det skaver.

Det som gör att Ya Leila sticker ut i bokfloder är dock inte främst berättelsen om Leila och Amila, utan sättet den är berättad. Donia Saleh skriver både vackert och väldigt roligt. Bitterheten och föraktet flödar, men också osäkerheten och den inre konflikten. Vilka får egentligen plats i vårt samhälle? Hur trång är normen för hur kvinnor får vara? Dessutom är omslaget riktigt snyggt, med det färgglada inre dolt i ett vitt hölje. Kanske övertolkar jag nu, men visst kan det ses som symboliskt?