En ny Doyle

Efter att ha sett och skrivit om den irländska filmen Dating Amber och upptäckt att en bok jag skrivit om på Kulturkollo har filmatiserats, bestämde jag mig för att flytta över inlägget hit. Här kommer en text som ursprungligen publicerades på Kulturkollo 27 april 2017.

När någon ber mig att nämna en favoritförfattare från Irland svarar jag reflexmässigt Roddy Doyle. Senare skulle jag kanske komma på gamla och nya favoriter som Samuel Beckett, Oscar Wilde,  Maeve Binchy eller Marian Keyes, men Doyle är nummer ett. Det var i hans fiktiva Barrytown som jag lärde känna Irland. Det skitiga och ganska fattiga landet, som på många sätt var lillebror till Storbritannien. Det är bara det att jag alltid skriver om Roddy Doyle och nu ville jag hitta något nytt. Efter en googling eller två hittade jag en annan Doyle. En yngre Doyle, vars böcker utspelar sig i ett nyare Irland. Irland efter alla lågkonjunkturer. Ett Irland som kallas den keltiska tigern och lever gott mycket tack vare EU. Men också ett Irland som krashade 2010 och fortfarande håller på att återhämta sig. Oavsett den ekonomiska statusen är Irland hippare nu än när Roddy Doyle skrev sina mest kända böcker.

Så vem är då Rob Doyle? Han föddes i Dublin och har en bakgrund som lärare. Debutboken Here are the young men, (troligen döpt efter en låt av Joy Division) publicerades 2014 och fick stor uppmärksamhet. Bland annat utsågs den till årets bok av såväl Irish Times, Sunday Times och Independent. Den var också en av böckerna påt he Irish Book Awards Newcomer of the Year. Uppföljaren publicerades 2016 är en novellsamling med titeln This is the ritual. I höst kommer Rob Doyle till Bokmässan i Göteborg, vilket torde betyda att minst en av hans böcker snart går att läsa på svenska.

Just Bokmässan var det som gjorde att jag klickade hem Here are the young men till min Kindle. Boken handlar om de fyra vännerna Matthew, Rez, Cocker och Kerney som snart ska ta examen. I gänget finns också Jen, tjejen som Matthew drömmer om. De ägnar alla helt klart mer tid åt att dricka och ta droger än att studera. Faktiskt är det så att flera av dem blir avstängda från själva examensceremonin. Vi får följa dem under några händelserika sommarveckor, då de borde jobba och vänta på resultaten på examensproven som kan ge dem en plats på universitetet, men istället gör sitt bästa för att förstöra sina liv fullständigt. Matthew är den som berättar större delen av historien, men ibland ger även Kearney och Rez sina perspektiv.

Det nya Irland verkar ha påverkat den unga generationen, vilket en av papporna påpekar. De har aldrig upplevt någon riktig kris och beter sig som att livet är till för att glida igenom. De går inte till puben för en pint, utan häller i sig alkohol, röker hash och knaprar ecstasy. Livet är ett ständigt rus och beskrivningen av hur livet ter sig är obehagligt att läsa om. Det är Trainspotting i bokform. Ibland ännu värre och mer obehagligt än Trainspotting någonsin är. Det var länge sedan jag läste en bok som skrämde mig så. Den irländska gemyten är långt borta.

Here are the young men är sjukt bra, men den är väldigt svart och väldigt obehaglig. Faktiskt är den vid några tillfällen så hemsk att jag avbryter läsningen och håller för ögonen, som om det skulle hjälpa. Den person som är mest obehaglig att läsa om är utan tvekan Kearney. Han spelar våldsamma spel som GTA och lever sig in i dem totalt. Matthew upptäcker en massa videos som Kearney spelat in, som är så våldsglorifierande att till och med Matthew inser att hans gamle vän inte är frisk. Ändå bryter han inte kontakten, trots att han försöker många gånger. Det gamla gänget är den enda trygghet han har och även om de egentligen inte är ett gäng längre, vill Matthew hellre umgås med dem än att vara ensam.

Here are the young men är en gripande skildring av unga människor som håller på att förstöra sina liv. De ser inte sitt eget värde och ibland inte ens meningen med att leva. Ingen av dem är ensamma och övergivna egentligen. I bakgrunden finns mammor och i vissa fall även pappor. Det är inga utsatta och fattiga killar vi får läsa om, utan ganska vanliga medelklassungar, som är skrämmande destruktiva. Att inget förlag ännu översatt den här boken är svårt att förstå. Någon borde verkligen göra det nu, eller helst igår.

Jag har alltså fått en ny favorit med namnet Doyle, men Rob Doyles brutala svärta slår inte Roddy Doyles mer gemytliga sådana. På något sätt har jag lättare att hantera de smått misslyckade ungdomarna som spelar i ett band, gubbarna på puben och den oplanerade graviditeten, än den destruktivitet som präglar de unga i Rob Doyles bok. Jag är dock glad att jag upptäckt en ny Doyle. Det lär inte vara vårt sista möte, trots att det gjorde både psykiskt och faktiskt fysiskt ont att läsa hans debutbok.

Jag har inte läst något mer av Rob Doyle sedan 2017. Förra året kom hans senaste bok Treshold, som verkar beröra samma teman som Here are the young men. Mycket droger och den här gången kombinerad med en resa runt Europa. Egentligen inte alls min typ av bok, men Doyle kan skriva.