I Mizeria får vi lära känna tvillingarna Aisha och Ali och människorna kring dem. De bor i en förort till Stockholm där det är lätt att tjäna pengar snabbt och där skjutningar blivit vardag. Inte sällan stryker oskyldiga med och oavsett är det människor av kött och blod som dör. Tvillingarnas föräldrar kom hit när de var unga och högutbildade, men det liv de kan erbjuda sina barn är ett annat än de önskar. Mamma Mona försöker verkligen hålla koll på sina barn, men det är svårt. Pappa Hussein jobbar jämt och tjänar lite. Ett liv i misären är inget riktigt liv.
Aisha kämpar i skolan och lyckas bra, tills hon möter någon som förändrar allt. Ali kämpar på han också och väljer en annan väg än kompisen Osman. Gång på gång blir han påmind om att livet kan ta slut och de svarta kläderna hinner knappt tvättas innan det är dags för ännu en begravning. Det är en hopplös värld som Melody Farshin bjuder in oss till, men de som befolkar den är inte hopplösa. Mizeria är inte heller en nattsvart bok och Farshin har ett fantastiskt och kreativt språk som gör att berättelsen lyfter. Det är dessutom en viktig miljö hon skriver om och då ur ett inifrånperspektiv istället för det så vanliga utifrånperspektivet.
Det svåra är att skriva en kort bok som också ger läsaren en förståelse för karaktärerna. Melody Farshin lyckas ganska bra med det men jag vill veta med om Aisha, Ali och de andra. Mizeria slutar dessutom med en rejäl cliffhanger. Tur då att uppföljaren Lowkey just kommit ut. Jag har redan börjat läsa.