När ska kvinnor räknas?

En provocerande rubrik kanske, men nödvändig en dag som denna och alla andra dagar. På individnivå och även i viss mån på samhällsnivå finns helt klart kvinnor som räknas, men riktig jämställdhet är långt borta även i ett av världens mest jämställda länder.

Att mannen är norm och kvinnan det andra könet konstaterade Simone de Beauvoir redan 1949 och då var det knappast en nyhet. Visst fick kvinnor rösträtt i början av det förra seklet och rättigheterna blev fler under hela 1900-talet, men ett jämställt samhälle har vi inte nått. Yvonne Hirdman beskriver i sin text om genussystemet från 1988 om hur män och kvinnor rör sig i olika domäner och att den dikotomin också innebär att det män gör värderas högre än det kvinnor gör.

Vad är det då som får mig att demonstrera en dag som denna? Det faktum att det varje dag blir tydligt att kvinnan fortfarande är det andra könet och att deras arbetsinsatser inte värderas lika högt. Inte minst nu under coronapandemin då anställda inom äldrevården, oftast kvinnor, hankar sig fram som timanställda och därmed inte har det sociala skyddsnät som borde vara en självklarhet. Jag ser hur yrken som innehas primärt av kvinnor har en låg status än yrken som är manligt kodade med samma utbildningslängd. Jämför en undersköterska med en målare som båda har en gymnasieutbilning i botten så blir det tydligt att en undersköterska värderas lägre än en målare. Förvisso oavsett kön, vilket kan få många att tycka att det visst är jämställt, men värderingen av yrken är det inte. Inget ont om målare, de behövs självklart också, men vi hade troligtvis räddad många liv om just arbetssituationen för undersköterskor hade sett annorlunda ut.

I dagens DN finns en artikel som handlar om att Sverige inte längre är det mest jämställda landet och att ojämlikheten ökar. Det konstateras också att Sverige har ”en av de mest könskodade arbetsmarknaderna i Europa”.  Andelen kvinnor på VD-positioner når inte över 10% och när siffrorna är så ojämna har det självklart med kön och inte med kompetens att göra. De som påstår något annat är mycket troligt inkvoterade män, för visst måste de ses som inkvoterade när de får så mycket mer än hälften av platserna. Ingen hade dock använt det ordet, då inkvotering har blivit ett ord som används för att sänka kvinnor som tagit sig till toppen. Så många som åtta av tio bolag är ojämställda och vart femte bolag saknar helt kvinnor i ledningsgruppen.

Vidare konstateras ännu en gång att privatliv och yrkesliv hör ihop. Kvinnor tar ut 70% av föräldradagarna och enligt försäkringskassan är fördelningen inte mycket när det gäller ersättning för vab där kvinnor tar ut 62%. Just vab tänker jag ställer till det ännu mer för kvinnors yrkesliv, då det handlar om minst tolv års omsorg och en lika lång period då en arbetsgivare kan uppfatta att de har en anställd som inte riktigt kan prioritera sitt arbete. Så tjänar också kvinnor mycket mindre under ett yrkesliv än män gör. I mars i år presenterade Saco en undersökning som visade att det skiljer i genomsnitt 3,7 miljoner i livslön mellan kvinnliga och manliga akademiker. Värst är det med ekonomer där det skiljer 4 miljoner. Vad är det om inte diskriminering?

Under dagen kommer jag att publicera flera inlägg om boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez som har underrubriken ”hur brist på data bygger en värld för män” och där finns så många exempel på att kvinnor inte räknas att jag blir mörkrädd. Det handlar inte bara om saker som sker i länder långt borta, utan just precis här och inte för länge sedan, utan just precis nu.

Det här inlägget är en del av den demonstration på Internationella kvinnodagen som anordnas av Feministbiblioteket under taggen #8marscoronademo

Fler inlägg hittar du hos Feministbiblioteket, Bokdivisionen och Agnes bokblogg