Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert inleds med ett besök på Mr Cake vid Stenpiren i Göteborg. Huvudpersonen, en läkare som snart fyller femtio, får en dagbok av sin dotter. En dagbok hon lovar att skriva i under ett år, men som istället blir ett ständigt dåligt samvete. Vardagen är för tråkig för att skriva om, klimakteriebesvären för intima och andra helt förbjudna tankar om den nye och snygge AT-läkaren vill hon absolut inte att dottern ska få ta del av. Vad ska hon skriva om annars? Yoga? Jobbet? Paniken växer och snart slår ålderskrisen till med buller och bång. Jag som har några år kvar till femtio skrattar lite, men inser också att jag troligen kommer att befinns mig precis där om några år.
Göteborgsmiljön är fin och det är som alltid roligt att läsa om sin egen stad. Huvudpersonen är helt okej att följa och mest gillar jag hur relationen till styvsonen skildras. Dessutom är det befriande att få läsa en helt ärlig beskrivning av klimakteriet och ångesten över att bli gammal och få barnbarn. Humor och allvar blandas, vilket skapar en trevlig stämning. Däremot har jag lite svårt för språket, som inte sällan är hackigt och därför inte flyter. Jag förstår att det handlar om att texten ska vara som i en snabbt skriven dagbok, men det funkar inte riktigt för mig. Stort plus för innehållet alltså, men helhetsintrycket dras ner något av språket.
För den som vill ha en trevlig och underhållande berättelse från Göteborg är dock Dagboken jag aldrig skrev på många sätt ett utmärkt val. När jag läser vad andra bloggare skriver om boken lyfter många fram Klara Zimmergrens inläsning och det här skulle faktiskt kunna vara en bok som gör sig bättre som ljudbok än som text. Den personliga berättelsen får kanske en mer trovärdig röst om rösten faktiskt finns där på riktigt.
trevlig Göteborgsdebut