Superföräldrar — en viktig programserie

Jag var väldigt kluven till det här med utredning av vår son, men när problemen blev så stora att livet påverkades negativt kändes det mer och mer viktigt att få veta mer för att kunna bli en bättre förälder. Det tog lång tid, men i december fick vår son en autismdiagnos. Det här inlägget kommer inte att handla om honom, utan mer om hur det är att vara förälder till ett barn som behöver extra stöttning i vissa situationer. I serien Superföräldrar som finns på urplay fick jag en hel del bekräftelse, men också tips som förälder, men faktiskt också som lärare. Programledaren Samantha Coard har själv en son med adhd och tillsammans med Lotta Borg Skoglund, överläkare i psykiatri, möter hon ett antal föräldrar med barn som har olika typer av NPF-diagnoser. Barnen får också plats i programmet och de skildras med respekt, även om det ibland blir lite väl utlämnande. Fint och sorgligt att höra hur de blivit lättade av sin diagnos som visar att de faktiskt kan klara saker med stöd. Kanske lär de sig inte alls just precis nu och definitivt inte när andra tittar på, men någon gång blir det bättre.

Första avsnittet handlar om diagnoser och hur det påverkar att få en sådan. Föräldrarna diskuterar också de anpassning de behövt göra i vardagen för att den ska fungera bättre och för att deras barn ska må så bra de bara kan. För den som inte själv är förälder till ett barn med NPF-diagnos kan det nog verka som att föräldrarna i programmet ställer väldigt låga krav på sina barn. Det är viktigt att ställa krav på sina barn så att de gör rätt, så tänkte jag själv länge, tills jag märkte att fel ställda krav bara förstörde och skapade onödiga konflikter. Nu har jag och maken lärt oss hur vi ska skapa en tydlighet i vardagen och undvika så många konflikter som möjligt. Det handlar inte om att vi släppt kraven, utan förändrat dem. Vi har helt enkelt lärt oss hur vi ska få vår sons vardag att bli så bättre och tryggare. Som en förälder säger blir det ofta så att dessa barn ständigt misslyckas och det kan verka som hon curlar sina barn för mycket när det egentligen handlar om att få sina barn att lyckas ett steg i taget. När de diskuterar alla fel de gjorde innan de själva förstod hur de skulle agera, kände jag verkligen igen mig. Seriens andra avsnitt om konflikter ger också igenkänning. Numera har vi få konflikter. Vi planerar och förbereder, vilket hjälper en del, men framför allt ställer vi inte orimliga krav. Det är som Borg Skoglund påpekar viktigt att komma överens om strategier och konsekvenser. Ett treåring kan du lyfta undan, men det går inte med en tonåring.

Är det så att ”alla” för diagnoser nuförtiden? Den kommentaren hörs ibland och Lotta Borg Skoglund bekräftar att det ställs fler diagnoser inom NPF nu än tidigare, dels för att vi blivit bättre på att identifiera problemen, men tyvärr också för att svårigheterna blir så mycket tydligare i skolan idag. Vår skola ser inte alls ut som den gjorde förr och kraven på saker som ofta är svårt för barn med NPF-diagnos. Jag upplever också bristen på struktur och förutsägbarhet som ett problem för många. Just övergångar är svåra, vilket också tas upp i andra programmet om konflikter och en skoldag innehåller väldigt många sådana.

Från avsnitt två om konflikter hoppade jag direkt till avsnitt 6 med titeln ”Skuggsyskon” som handlar om syskon till barn med NPF-diagnoser och hur de påverkas. Kraven att anpassa sig och visa förståelse för beteenden som inte alls känns okej och faktiskt kan vara riktigt svåra att just förstå. Negativa erfarenheter, men inte bara, påpekar Borg Skoglund. Jag upplevde att det blev bättre hemma när konflikterna minskade, men visst har hela vår familj påverkats av en jobbig situation. Något som tas upp i programmet är konsekvenser och hur olika krav som går att ställa på ett barn med och ett barn utan diagnos. Hos oss har det snarare blivit så att kraven på storebror blivit ganska låga när det gäller t.ex. att hjälpa till hemma. Samtidigt har han fått stå tillbaka mycket, inte minst för att vi inte kunnat göra samma saker som vi kunde förr. Inga reser, få utflykter och en inrutad vardag. Diagnosen har i vårt fall hjälpt både sonen som fått det, oss föräldrar, men faktiskt också andra sonen. Han förstår mer nu och tycker att det är skönt att hans son har fått hjälp. Ett väldigt fint program som visar ytterligare en dimension i svårigheten med att ha ett barn med npf-diagnos.

I avsnitt sju kommer skolan och fritiden in i bilden igen. Vi har märkt hur lite kunskap kring diagnoser som finns i skolan och hur övergripande åtgärder saknas. Nästan allt lämnas åt den enskilde läraren och det är inte okej, varken mot den läraren eller mot eleven som inte får det stöd hen behöver och har rätt till. Kanske blir jag extra besviken som själv är lärare och som hela tiden har hoppats på att skolan ska ta sitt ansvar på riktigt. Istället har vi mött ett par rektorer som på olika sätt duckat ansvar och lämnat över det till mentor och dessutom lagt skulden på oss och vårt barn när saker inte fungerat. Det är viktigt med specialskolor för barn med diagnos, men det är ännu viktigare att de ”vanliga” skolorna faktiskt har de kunskaper som krävs. Jag är besviken på skolans insats för min son och den besvikelsen har jag helt ärligt svårt att hantera. Samtidigt förstår jag att andra föräldrar drar öronen åt sig när det börjar talas om att ”NPF-säkra” skolor, då det inte sällan uppfattas som att kraven på eleverna ska sänkas och att ”vanliga” elever kommer att få en sämre utbildning. Jag tror verkligen inte att det behöver vara så, men blir lite allergisk mot modeuttryck som ”NPF-säkrade skolor”. När läraren Ann-Christine Wagner som arbetar på Källbrinksskolan som är en så kallad ”NPF-säkrad” skola visar dock hur det egentligen handlar om kunskap, rutiner och inställning.  Jättefint att det finns enskilda lärare som gör skillnad, men det måste till något mer.

Sista avsnittet om NPF-stressen är kanske det avsnitt som berör mig mest. Jag befinner mig just där just nu, kanske främst för att det lugnat sig lite och det finns tid att krascha. Att gå ner i arbetstid och kanske till och med bli sjukskriven är något som många föräldrar till barn med en NPF-diagnos upplever. Det handlar om brist på tid och ork, massor med oro, men också en sorg och besvikelse över att det blivit som det har blivit. Allt detta stressar vansinnigt mycket och tär på oss alla. Det här är ett program som alla borde se, speciellt de som har åsikter om hur vi uppfostrar våra barn och de som inte tar det ansvar de borde ta. Jag gråter flera gånger under programmet och känner igen mig så mycket. Hjälpen som man behöver kämpa för och som finns på en massa olika ställen. Alla kontakter, den stora splittringen. Tröttheten. Att inte räcka till varken för sitt barn eller på jobbet.

Jag har alltså sett fem program i serien, de som berör mig mest. Kanske får jag anledning att återkomma med fler inlägg, men oavsett så rekommenderar jag er alla att titta på Superföräldrar. Proffsiga programledare och modiga gäster som vågar sätt ord på de mest förbjudna tankarna. Det är skönt att inte känna sig ensam, men också lite sorgligt. Jag märker dock att vi kommit en lång bit på väg och inser att vi har två fina ungar som har lite olika behov och förutsättningar.