För några dagar sedan snurrade en bild på twitter där det stod ungefär så här, du har blivit kidnappad men blir släppt efter två timmar för att du inte kan sluta prata om …
Ja, vad är det jag inte kan sluta prata om. Böcker såklart. Det är ganska många gånger som jag i ett samtal bidrar med en replik som inleds ”jag läste en bok om just det för ett tag sedan” och då biter jag mig ändå i tungan nio av tio gånger en sådan replik är på väg ut.
Något som också hänt de senaste dagarna är att Facebook påmint mig om olika resor jag gjort med de vänner och bekanta jag träffat genom mitt stora intresse för litteratur. Det har varit läsretreat i Syninge, bokresor till Helsingfors, Amsterdam och Brighton. Flera gånger varje år brukar jag träffa ett gäng människor som inte skruvar på sig när jag lyckas få in böcker och läsning i var och varannan mening, utan som tvärtom talar på precis samma sätt själva.
Vi hann precis med en läsretreat i Varberg i månadsskiftet januari-februari 2020, men sedan dess är det få av dessa för mig så viktiga människor som jag träffat ”på riktigt”. Jag är fantastiskt glad över min bokcirkel Bokbubblarna som jag träffat några gånger live under året och lika glad över den digitala bokcirkel som startades i somras. Det är bara det att det är så mycket svårare att verkligen prioritera en digital träff när det finns så mycket vardag som pockar på uppmärksamhet.
Det må vara så att kidnappare hade släppt mig för att jag tjatat hål i huvudet på dem med mina litterära kopplingar och funderingar. Det är också så att jag, trots en många gånger läsande omgivning, behöver det där lilla extra som det där gänget med bokbloggare och före detta bokbloggare ger. Jag behöver en bokresa nu. Helst flera. Och en Bokmässa eller ett författarsamtal som inte kräver zoom. Jag saknar er så himla mycket kära #boblmaf
