Je m’apelle Agneta är en charmig historia

Je m’apelle Agneta är Emma Hambergs senaste bok där vi får följa en medelålders kvinna som lämnar allt och reser till en liten fransk by för att ta hand om den lilla pojken Einar. Tror hon. Det visar sig att Einar är en äldre, dement man som när han blir förvirrad glömmer bort franskan och börjar tala sitt modersmål. Ingen i byn förstår svenska och därför annonserar restaurangägaren Fabien efter någon som kan ta hand om honom. Den googleöversatta annonsen talar om en en äldre pojke som Saint Carelle, Provence, Frankrike och trots det märkliga tilltalet fastnar Agneta.

Livet i Sverige består av ett jobb hon inte gillar, en man som försöker tvinga på henne sina intressen och definitivt sin diet och två barn som bara kontaktar henne när hon behöver pengar. Nu har hon fått nog och trots att hon tvekar (vilket är förståeligt, vem katten drar till Frankrike efter att ha sett en totalmärklig annons) så bestämmer hon sig för att skapa sig ett nytt liv som hon trivs med. I byn Saint Carelle finns Einar, som bor i ett kloster och saknar sitt livs kärlek som nu är död. I badrummet står statyer av dem båda och på nätterna dansar Agneta med Einar för att lugna hans oro och lindra hans längtan. Varje fredag klockan 17 går de till Fabiens restaurang och väntar på Einars son som har en ständig inbjudan, men aldrig kommer. Kanske inte så märkligt då Einar lämnade sin fru för en man och sedan dess inte varit en del av sin sons liv.

Det finns så mycket jag gillar hos Emma Hamberg och det finns mycket jag gillar med Je m’apelle Agneta. Det är en varm och mänsklig bok om människor som försöker ta hand om varandra. Något som däremot gör att jag får lite panik är att Agneta är 49 år gammal och beskrivs som en väldigt gammal kvinna som gett upp om livet. Om några dagar fyller jag 47 och jag har svårt att identifiera mig med henne. Visserligen är mina barn yngre och min man är ingen Magnus, men det gör att karaktären landar sådär. Samtidigt kan jag inte låta bli att inspireras av Agnetas mod att faktiskt lämna ett liv hon inte trivs med för något annat.

Maten står i fokus i Je m’apelle Agneta och hjälp vad jag blir sugen på att resa söderut och njuta av maten. Mycket handlar det om en kontrast till Magnus besatthet vid nyttig mat, vad det nu är och därmed symboliserar maten också frihet. Det är en spretig historia som Emma Hamberg bjuder på och ibland blir det väl yvigt, men trots det är jag glad över att ha fått lära känna Agneta. Kvinnor som hon får sällan ta plats i litteraturen eller i livet för den delen.