Vem var Yahya Hassan?

Vem var Yahya Hassan? Dokumentärfilmen som försöker besvara frågan finns att se på svtplay till den 16 juli och jag rekommenderar er verkligen att se den. Jag gjorde det första gången i somras och igen i förra veckan eftersom jag använde den i undervisningen för mina elever i Svenska 3 i fredags.

I dokumentären beskrivs den unge dansk/palestinske poeten, som verkade älska att provocera och som verkligen var en katt bland hermelinerna. Porträttet blir intressant när Yahya Hassans ord möter orden från representanter från den danska kulturvärlden. Han säger själv att han inte vet om framgången är bra för honom och den känslan bekräftas av Martin Krasnik, chefredaktör på Weekendavisen, som stod Hassan nära. De möttes redan innan Yahya Hassan var publicerad, då han var gäst i det tv-program som Krasniks ledde och de talade bland annat om Hassans ”imponerande kriminella karriär” som Krasniks uttryckte det. De diskuterar också islam och Hassan läser dikter där religionen beskrivs på ett minst sagt kontroversiellt sätt. Går det att vara muslim utan att be och samtidigt som man dricker sprit och har sex med danska flickor? Yahya Hassan tycker inte det och säger dessutom i en av dikterna hans läser att han pissar på Allah och alla hans sändebud. Reaktionerna blir självklart stora och Yhahya Hassan får motta flera dödshot.

Yahya Hassens första diktsamling släpptes 2013 (på svenska 2014) och är den mest sålda poesidebuten någonsin i Danmark. Klart är att han stod för något nytt, något annorlunda och på många sätt uppfriskande. Dikterna är skrivna med versaler och är så känslofyllda att de nästan spricker. Det är brutalt, men faktiskt också ibland roligt. Klart är att det här är en talangfull författare. En diktare utöver det vanliga. En ärlig ung man som på ett sätt skriker på hjälp och vill höra till, men samtidigt ställer sig utanför samhället gång på gång.

Debutboken beskrivs av Martin Krasnik som en bomb som detonerade mitt i den infekterade, danska invandringsdebatten. Yahya Hassan hade valt bort rapen och ville vara poet. Som poet var han svårare att vifta bort än det är för oss nu att vifta bort kriminella rapmusiker som just kriminella. Yahya Hassan bjöds in till bokmässor där han fick läsa sina dikter om ämnen som sällan möter just den publiken. Det är fascinerande och faktiskt lite obehagligt att se hur etablissemanget bemöter honom. Samtidigt ville han få uppmärksamhet. Han ville nå ut till så många som möjligt med sin berättelse. När han under en intervju, på något som måste vara en skola, får frågan om han är nöjd och han svarar ”nja”, för nöjd var han inte. Frustrationen över att fortfarande inte riktigt passa in var tydlig bland annat över att han inte kunde styra hur hans diktsamling skulle tolkas. Han tar på sig kostymen och försöker göra skillnad på riktigt.

I dokumentären läser Parham Pazooki några av Yahya Hassans dikter i svensk översättning och lyfter fram den kulturkrock som så många av dikterna handlar om. Att ha två hemländer och på samma gång inget. Två kulturer, men inte passa in i någon av dem. Att växa upp med en våldsam far och en mor som i den patriarkala miljön inte har speciellt mycket att säga till om. Han sätter ord på det Yahya Hassan och de orden beskriver inte bara hans barndom. Det är väl det jag tycker är mest fantastiskt med hans debutsamling. Att hans röst får höras. Samtidigt är det han berättar inte okontroversiellt. Han berättar inte bara om våldet han utsatts för, utan också det han utsatt andra för. Trots att dikterna är skrivna i jag-form och trots att det handlar om hans liv är det lätt att generalisera över danska muslimer och det görs. Yahya Hassan balanserar ständigt på gränsen och både hatas och hotas.

Som Parham Pazooki säger han Yahya Hassan rätt att berätta sin historia. Det som kan bli farligt är när det inte bara handlar om en far och en familj, utan istället om en religion och hela folk. Självklart väcker det reaktioner när Yahya Hassan kallar danska muslimer för hycklare och när han berättar om sitt våldsamma liv utan att skämmas. Martin Krasnik påpekar att vi tidigare bara hört om dessa unga, våldsamma män i dagstidningarna när gängkriminella diskuteras. Nu har en sådan ung, arg man tagit sig ända in i kulturens finrum. På många sätt en kameleont som rör sig lika lätt på bokmässor som i kriminella miljöer. Självklart går det inte att låta bli att fundera över hur hans liv hade blivit om det inte tagit slut så tidigt. För visst är det fantastiskt, som Martin Krasnik också säger, med en poet som får tusentals människor som annars aldrig öppnar en bok, att läsa dikter.

Hassens andra diktsamling släpptes hösten 2019 (våren 2020) och då hade det gått sex år sedan debuten. Jag har ännu inte läst den, men vill. Den ska handla om konflikten mellan att dels vara älskad av kultureliten och en ”husblatte”, men också leva ett liv i kriminalitet och inte kunna lämna det. När Yahya Hassan i dokumentären läser dikter från sin nya diktsamling är glimten i ögonen försvunna och han ser uppgiven ut. Den svenska översättningen hade recensionsdag 27 april 2020. Två dagar senare hittades Yahya Hassan död.

Efter att ha sett dokumentären, fick eleverna läsa dikterna ”BARNDOM”, ”UTANFÖR DÖRREN”, ”ORD” och ”KUMPANER” från den självbetitlade debutsamlingen, lyssna på en performance video och några hann också läsa artiklar från Aftonbladet och SvD. Jag bad dem fundera dels över personen Yahya Hassan, men också över poeten. Hur olika grupper såg på honom och hur han såg på sig själv. De fick också i uppgift att markera formuleringar i dikterna som de fastnade för.

Det avslutande samtalet kom att handla mycket om de etiketter vi sätter på olika människor och hur gärna vi vill sortera in alla i fack på ett enkelt sätt. Att någon kan vara både kriminell och begåvad poet var något de funderade över. Poesi är fint och förorten passar inte in i det fina. En intressant krock som säger mycket om vårt samhälle. Vi behöver identifiera människor för att inte riskera att förlora representationen av människor av olika slag, men etiketterna kan också begränsa och det behöver vi vara medvetna om. Jag tror att många av eleverna uppskattade att få stifta bekantskap och speciellt en elev som just skrivit sitt gymnasiearbete om synen på hip-hop och förorten var lyrisk.

Foto: Morten Holtum