Bakvatten av Maria Broberg

Bakvatten är Maria Brobergs debut och den har hyllats av kritiker. Berättelsen om några människor som bor någonstans i närheten av Sorsele i Västerbotten, som alla på något sätt påverkas av en pojkes försvinnande, men också av hans mamma, är stillsam och välskriven. Pojken Nilas försvinnande går som en röd tråd genom berättelsen. Det sker på 60-talet och vad som egentligen hänt avslöjas först 2008, men berättelsen om de som stod Nolas nära börjar redan 1948. Vi möter först av allt Assar som är 18 år och förälskad i grannfrun Margareta. De inleder ett förhållande, men hon lämnar inte sin man. Inte heller blir det Assar och Margareta när hennes man Hebbe dör. Håkan, Margaretas äldste son, är kanske den som berör mig mest. Det är också han som är halvbror till Nilas och dessutom ses som ansvar för hans försvinnande. I korta kapitel som döps efter ett namn och ett år, får vi pusselbit efter pusselbit i de liv som står i centrum för handlingen och som på många sätt halar i varandra. Det är snyggt upplagt och aldrig svårt att följa.

Det finns mycket jag tycker om med Bakvatten, men jag inser ännu en gång hur förtvivlat svårt jag har för böcker skrivna på dialekt. Jag försöker bortse ifrån det, utan att lyckas. Anstränger mig för att istället omfamna språket och läsa som karaktärerna talar, men det går inte speciellt bra. Språket står i vägen för berättelsen. Tyvärr. För den som till skillnad från mig tycker om att läsa på dialekt tror jag att Bakvatten kan vara en fullträff. Språket är nämligen det som gör kritikerna helt lyriska. För mig förstör det snarare läsupplevelsen. Av samma anledning har jag inte lyckats ta mig igenom varken Jag for ner till bror av Karin Smirnoff eller Testamente av Nina Wäha.

Vi diskuterade Bakvatten i bokklubben Bokbubblarna i söndags och var överens om att Maria Broberg är en skicklig författare, speciellt med tanke på att hon är debutant. Att använda ett så komplext tidsperspektiv och ro det i land kräver sin skribent. Däremot var vi också ganska överens om att boken är onödigt jämnsvart och saknar den finess och humor som finns i t.ex. Annika Norlins Jag ser allt du gör och enligt dem som läst även i Testamente. Det finns inget hopp och ingen ljusning, vilket hade gjort boken mer komplex och mycket troligt bättre. Relationen mellan Nilas och hans pappa hade kunnat utvecklas och även förhållandet mellan Assar och Margareta, där det hade kunnat infogas i alla fall lite glädje i stunden. En bok som säkerligen stannar kvar, men jag var inte ensam om att känna att språket stod i vägen för berättelsen. De som lyssnat var nöjda med det, men tyckte att de olika berättarperspektiven ställde till det lite under lyssningen. Att lyssna med boken nära till hands verkar vara det perfekta sättet att uppleva Bakvatten.