Konferensen — en riktig helvetesskildring

Konferensen av Mats Strandberg är en skräckroman i två akter, där den första delen handlar om obehaget med konferenser och den andra om en galen mördare vars mål är att ta död på alla deltagare. Helt ärligt vet jag inte vilken del som är läskigast. Jag lutar åt att det kan vara den första, trots bristen på blod och splatter. Det där med att åka på konferens, tvingas genomgå käcka övningar som ska utmana och skapa gemenskap och att dela rum med någon kollega, som absolut är trevlig, men som du inte vill sova tillsammans med. Fruktansvärt. Med åldern får jag allt svårare för att dela rum med andra och de där samarbetsövningarna har jag aldrig klarat av.

Inför lanseringen av ett nytt köpcentrum reser en kommunal arbetsgrupp till Kolarsjöns stugby för att ha konferens. De anställda i den så kallade exploateringsenheten är en brokig samling och alla är inte övertygade om att det var rätt beslut att köpa bonden Lappås mark för att bygga ett gigantiskt köpcentrum i Kolarängen, hur entusiastisk chefen än är. I slutet av konferensen ska en representant för byggherren SBFF dyka upp för att coacha medlemmarna i grupper inför ceremonin när bottenplattan ska börja gjutas. Det gäller att de säger rätt saker när journalisterna ställer frågor. Det är också här i slutet som berättelsen inleds och vi vet redan från början att allt kommer att gå åt helvete. Frågan är bara hur.

Ingela är enhetschef och gruppens formella ledare. Hon arbetar tillsammans med projektledaren Jonas, som ansvarar för bygget i Kolarängen och mycket tyder på att han är den egentliga chefen. Han har lyckats charma henne fullständigt och kan nästan göra vad som helst utan att få någon som helst kritik. Ingela avgudar honom, medan andra i gruppen insett att Jonas är mer snack än verkstad. Nadja och Amir har hittat minst sagt olycklig information om oegentligheter i projektet och funderar som bäst på hur de ska kunna avslöja detta utan att viftas bort av Ingela, alternativt ses som svikare. Kolarängen-projektet må vara Jonas bebis, men Ingela är den som vårdar det mest.

I gänget finns också Lina som liksom Jonas har titeln exploateringsingenjör. Hon har varit sjukskriven för utmattningsdepression och helt blivit omsprungen av sin nya kollega. Eftersom Lina har fullt upp med att försöka agera normalt har hon definitivt ingen energi för att protestera. Även Torbjörn är exploateringsingenjör och den som arbetat längst på enheten. Han får representera gruppens bittra bakåtsträvare, som hellre dricker än bidrar under konferensen. Kartingenjören Eva är näst äldst i gruppen som också består av ekonomen Kaj och mätningsingenjören Anette. Ett brokigt gäng minst sagt med roller som blivit cementerade efter ett långt samarbete. Nu ska de umgås och utvecklas, två saker som inte ligger för någon i gruppen.

Jag läser inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg. Hans styrka ligger i de karaktärer han skildrar och hur han lyckas skapa en värld där alla relationer är intressanta och trovärdiga. Visst är det spännande med den galna mördaren som går bärsärkagång, men det är inte de kluvna kroppsdelarna eller de teatraliska avrättningarna som tilltalar mig mest. Märkligt nog har jag inte något emot splatter, utan kan se det underhållande i skräckorgien. Mest tycker jag dock om att försöka förstå karaktärerna och deras agerande. Nu vill jag inte på något sätt förringa skräckgenren, men jag hade gärna sett Strandberg skriva en ”vanlig” roman där just relationerna står i centrum. Det hade garanterat blivit lysande läsning. Med det sagt gillar jag Konferensen även om det kanske inte var supersmart att läsa ut den mitt i natten. Samtidigt skräms jag mindre av den brutale mördaren än jag skrämdes av den mer krypande skräcken i Hemmet, som är det absolut läskigaste Mats Strandberg har skrivit. När det gäller underhållning vinner nog ändå Konferensen i tuff kamp med Färjan, även om jag också tyckte om den senare.