Gå med mig till hörnet är en grafisk roman av Anneli Furmark, där vi får möta Elise som i nästan ett kvarts sekel varit gift med Henrik och ganska nöjd med tillvaron. Barnen har flyttat ut och livet är lugnt, skönt om än lite, lite tråkigt. Så träffar hon Dagmar på ett vernissage och allt kastas omkull. Elise drabbas av passion som överraskar och skrämmer henne. En passion som inte går att tänka bort och som inte vill ge sig. Även Dagmar är gift, bor 70 mil bort och har barn tillsammans med kvinnan hon kanske fortfarande älskar. Att lämna ett gammalt, tryggt liv för något nytt och spännande är ingen självklarhet. Inte för någon av dem. Dagmar och Elise träffas på hotell. Kläderna flyger. Känslorna ångar. Visst vill de vara med varandra? Visst vill de våga?
Elise har kanske svårast med de för henne så oväntade känslorna. Hon har ju varit gift med sin man så länge och aldrig tänkt tanken att hon skulle bli förälskad igen och definitivt inte med en kvinna. Vad gör den här kärleken henne till? Att behöva fundera över sin identitet efter att ha passerat 50 är svårt för Elise, men samtidigt vill hon ge sig hän och bara våga vara den hon är just nu utan att behöva definiera sig eventuellt nya jag som tanternas Brookback Mountain. Ännu mer ställs livet på sin spets när även Henrik drabbas av en ny passion.
Jag tycker om hur Anneli Furmark kombinerar ord och bild i denna stillsamma och samtidigt intensiva roman. Det är lätt att engagera sig i Elises öde och jag tycker om hur äktenskapet med Henrik inte målas upp som något hon vill fly. Elise och Henrik älskar varandra, Henrik stöttar Elise när hon träffar Dagmar och kan till och med acceptera att de är tillsammans. Att bryta upp äktenskapet är inte en självklarhet när två personer vuxit samman och byggt ett liv tillsammans. Sällan får uppbrott en så vacker och stillsam plats i en roman och med bilderna som stöd till orden bjuder Anneli Furmark på en berättelse utöver det vanliga.
Tack för tips.