För ungefär ett år sedan befann vi oss i början av det som skulle bli en lång pandemi. Jag undervisade på distans och började redan då oroa mig för elevernas mående. Rädslan för smitta var kanske inte överhängande, men oron fanns där gällande äldre släktingar. En oro som ökade ännu mer då min pappa dog av det virus som tog och tar så många liv. I slutet av maj köpte jag en femårsdagbok och varje dag har jag skrivit några rader. Mest handlar det om den slentrianmässiga vardagen och stressen över att inte räcka till.
Karantändagboken av Elin Lucassi börjar i februari 2020 när någonting händer i skidorterna i Alperna. Ett virus sprider sig över världen och i mitten av mars rekommenderar Folkhälsomyndigheterna att alla som kan ska jobba hemifrån. På en presskonferens 17/3 meddelar regeringen att alla gymnasieskolor ska gå över till distansundervisning dagen därpå. Jag minns fortfarande paniken och hur jag satt på kvällen och försökte klura ut hur de digitala mötesverktyg vi hade fungerade och att jag dagen därpå skulle utbilda mina kollegor i någonting som var helt nytt även för mig.
För Elin Lucassi var det hemmajobb som gällde och dessutom en oro över sitt jobb. Ett litet förlag drabbas självklart hårt av pandemin. Från karantänvecka 1 16/3-22/3 får vi vecka för vecka följa hur pandemin drabbar Sverige, världen, men också individen. Det är befriande att läsa om någon annans funderingar kring det som på samma gång liknar mina och är helt annorlunda. De små sakerna som blir gigantiska och de stora som är så otroligt svåra att ta in. Människor som dör illustreras med döskallar på inledningssidan av varje kapitel, tillika karantänvecka. Under karantänvecka 10 dör min pappa. Jag tänker ofta på att det bakom varje siffra i statistiken finns ett helt liv, ett sammanhang och sörjande anhöriga.
Det är en balansgång när man som författare ska porträttera en samtid som är nattsvart och ändå försöka få in humor. Elin Lucassi klarar det utmärkt. Jag frustar av skratt åt småsaker som det faktum att statsepidemiolog är ett klurigt ord att uttala och att smittspårning ger upphov till märkliga situationer. Man måste liksom skratta åt eländet. På samma gång skildrar Lucassi tristessen. Hur dagarna flyter in i varandra. Hur det knappt känns lönt att kamma håret och än mindre klä på sig annat än mysbyxor. Det bästa är kanske blandningen mellan de små, små detaljerna och de stora världshändelserna. ”Ja, just det …” är kanske min vanligaste tanke när jag läser, men jag småskrockar också igenkännande många gånger. ”Håll i, håll ut, håll avstånd” är mantrat för året som gick och Lucassi beskriver det på ett fint sätt. Jag hoppas att hennes karantändagbok kommer att läsas av många. Den är ett stycke nutidshistoria där ord och bild tillsammans bildar en större helhet.
”Det blev ett år att minnas för evig tid. Ett år att försöka glömma.” avslutar Elin Lucassi sin berättelse och ja, så är det verkligen. Tyvärr räckte det inte med 2020, utan våren har varit minst lika tung. I skolans värld har vi försökt att skapa en så normal tillvaro som möjligt, men ingenting har varit som vanligt. Så sliten som jag är just nu har jag aldrig varit tidigare och då brukar jag vara helt slut i vanliga fall den här tiden på året. Något som blivit tydligt både för mig och mina elever är ändå hur otroligt viktig skolan är. Hur mycket trevligare det är att sitta i ett klassrum, att hänga tillsammans på rasterna och att vara en del av en gemenskap, än att ses på Meet och försöka jobba själva. Snart är det sommarlov och i höst måste det väl ändå vara nästan som vanligt igen?