Friends: The Renunion

Det är 17 år sedan det sista avsnittet av serien Vänner sändes och tydligen är det ett bra tillfälle att spela in ett jubileumsavsnitt i form av återförening. Från slutscenen när de sex vännerna lämnar lägenheten för sista gången till ett möte med desamma många år senare. En efter en går de in i studion där Monicas lägenhet, Joeys lägenhet och The Central Perk finns uppbyggda. Först Ross (David Schwimmer) och det blir direkt tydligt att temat för avsnittet är nostalgi. Det och hyllning av en tv-serie som ändå var väldigt stor. Den sändes i 220 länder och sista avsnittet sågs av 52 miljoner människor.

Efter ett besök i studion parkerar sig gänget i studion hos James Corden. Soffan från vinjetten är självklart där, liksom fontänen som snabbt stängs av. I publiken sitter seriens skapare och live-samtalet varvas med inspelade intervjuer och scener från lägenheterna när skådespelarna pratar minnen och börjar i princip varje mening med ”mitt du avsnittet när …?” och så får vi se ett klipp. Det funkar hyfsat ändå och visst är det härligt nostalgiskt att se tillbaka både för oss tittare och för de inblandade. Roligast är ändå när de spelar upp gamla scener, som frågesporten där Monica och Rachel förlorar sin lägenhet som nu blir en frågetävling om gamla avsnitt och manusläsning av andra. Jag tyckte också om skaparnas berättelser om hur de hittade skådespelarna. Ändå kan jag inte låta bli att ställa mig frågan varför. Varför ett reunionavsnitt? Varför just nu? Varför på det här sättet?

Det har redan skrivits mycket om Friends: The Reunion. Om de lyfta skådespelarna. Om Matt Perrys tänder som är lika vita som Ross tänder var i ett avsnitt. Om hur många vita skådespelare serien innehöll. Om seriens fördomsfulla innehåll. Om hur en återförening bara handlar om pengar. Jag tänker inte fastna i folks utseende, det är inte min grej, men faktiskt kändes det lite sorgligt att så tydligt se åldrande och inget bekvämt sådant. Samtidigt är det fint att få perspektiv. Sex unga, lovande skådespelare formade Vänner och nej, den har inte åldrats väl på alla sätt, men det var inte så länge sedan vi såg om den med barnen och mycket funkar ändå. Främst funkar kemin mellan skådespelarna och det är tydligt att de trivs med varandra även i återföreningen. Arbetskamrater blir inte per automatik bästa vänner, men de verkar ändå ha ett speciellt band.

Det är lätt att kritisera det faktum att allt är yta och att inga kritiska frågor ställs. Men vet ni, det är rätt skönt med den okritiska hyllningen och kanske framför allt hur programmet lyfter den betydelse Vänner haft för så många. Svaret på frågorna ovan är att även om det här programmet kanske borde gjorts för sju år sedan (då det kanske hade varit mindre smärtsamt att de skådespelarnas ofrivilliga åldrande) så är jag glad att det gjordes nu och att det fick vara precis så lättsamt och trevligt som det blev. Jag hade inte blivit gladare av frågor om skilsmässor eller drogmissbruk. Den största behållningen var kanske inte samtalen med James Corden, även om han är en trevlig kille, utan att återupptäcka hur fantastisk Lisa Kudrow är. Härligt att ”Smelly cat” fortfarande sitter!