Att bo på en liten ort och umgås med samma människor är inte alltid så himla roligt när man blir tonåring. Andrea längtar bort. Egentligen behöver hon kanske inget nytt liv, men någonting måste hända. Kompisen Anja är precis som vanligt, men trots att Anjas familj alltid varit Andreas trygga punkt drar hon sig ifrån dem alla. Hemma finns ingenting mer än en mamma som mår dåligt och inte kan jobba. Kylskåpet är tomt och de har inte råd med någonting. Pappa har dragit för länge sedan och kvar är endast några gamla bilar på gården.
Så vad gör någon som vill revoltera i en småstad? Bleker håret, hänger vid kiosken och åker med en äldre kille i en epa. Han heter Alex och även om han är långt ifrån en drömkille så erbjuder han någonting. Lite ironiskt är det att Andréa vill revoltera och samtidigt blir en riktigt landsortskliché, men jag förstår varför hon gör det även om jag inte riktigt förstår hennes val. Det är verkligen något som drar inne i henne och något som skriker ”bort”, men möjligheterna att faktiskt förändra sitt liv är små.
Elin Perssons andra bok landar mitt i det lilla samhället och beskrivningen av livet där är trovärdig. Det är någonting som drar i mig är verkligen en bok för unga, men inte lika mycket en bok för mig. Jag ser storheten, det gör jag verkligen och rekommenderar den till unga läsare. Det är för dem den är skriven. Det är deras längtan som beskrivs och deras hopplöshet.
Klasskildringen är kanske det som drabbar mig som vuxen läsare mest. Skillnaderna mellan Andréas och Anjas familjen. Hur Andréa söker sig bort från sin mamma och till Anjas familj där hon erbjuds en annan trygghet och framför allt ett annat innehåll. Ekonomin som ensamstående, sjukskriven mamma är självklart svår och även om detta inte diskuteras förstår vi snart att det är jäkligt tufft.
Få sidor och mycket innehåll i denna välskrivna bok om en längtan bort som får huvudpersonen att göra val som utifrån verkar rätt märkliga, men som är de enda hon känner erbjuds.