Eftersom jag tyckte mycket om Blommor över helvetet som första boken i serien om kommissarie Teresa Battaglia och den nyanställde Massimo Marini, var det självklart att läsa Ilaria Tutis uppföljare Den sovande nymfen. Titeln anspelar på en tavla med samma namn, målad under andra världskriget och som det visar sig, målad med blod. Jakten på en nu troligen gammal mördare inleds.
Miljön är återigen en isolerad dal i Alperna och denna gång heter den Val Resia. En dal som befolkas av resianerna, ett folk som enligt sitt DNA inte är släkt med några andra folk i närheten och de flesta resianer härstammar från de första familjerna som flyttade till dalen. När vet man inte riktigt, men klart är att språket är en slags slovakisk dialekt.
Några saker lyfter läsningen. Det är dels informationen om ett folk jag inte ens visste existerade och så Battaglias kamp för att leva med och dölja sin allt mer märkbara alzheimers. Själva fallet med tavlan och dess historia har jag däremot svårt att engageras av och att ens göra ett mordfall av det hela känns krystat. Ändå är det så att jag utan tvekan kommer att läsa vidare och Tuti skriver fler böcker i serien, men för mig blev Den sovande nymfen något av en besvikelse. Många är dock de som läst och hyllat, så chansen finns att jag bara är lite extra grinig.
Nej, jag tror inte alls att det har med din eventuella grinighet att göra! Den här uppföljaren har, tycker jag, inte samma puls som den förra boken och dialogerna är delvis stela. Kanske det helt enkelt blev lite för bråttom att få ut en uppföljare efter den rejäla succén med bok nummer ett. Men bok nummer tre blir säkert bra!
Då är jag inte ensam! Hoppas också på en riktigt bra trea, då förutsättningarna helt klart finns.