Emira är barnflicka åt treåriga Briar vars mamma Alix, som Emira alltid kallar mrs Chamberlain, är någon form av influencer som lämnat livet i New York för ett förortsliv med man och barn. Den yngsta dottern är hennes ögonsten, men den äldre dottern lämnar hon mer än gärna till Emira.
En kväll när Emira är på fest får hon ett samtal från Mrs Chamberlain som berättar att något hänt och de behöver hjälp att få Briar från huset. Elmina rycker ut och tar med Briar till den närmaste mataffären. De har varit där ett tag när en ordningsvakt ifrågasätter att en festklädd, ung, svart kvinna har med sig ett vitt barn i en mataffär långt efter läggdags. Det blir en otrevlig situation som filmas av en man, en man som Emira träffar igen några dagar senare.
Mannen heter Kelley och är ganska mycket äldre än Emira och dessutom vit. De börjar trots det dejta och utan att Emira vet om det följer Alix deras romans och en hel del annat genom att smygläsa i Emiras telefon. I hemlighet drömmer Alix om att vara ung igen. Att bo i New York och vara snygg, smal och barnlös. Egentligen är det märkligt att hon är avundsjuk på Emiras liv, men det är hon.
I Such a fun age undersöker Kiley Riley dels förhållandet mellan en anställd och en chef, en yngre kvinna och en äldre. Hur makten helt finns hos paret Chamberlain och främst då Alix. Samtidigt vågar Riley också beröra det förbjudna, som att Alix, trots sitt på ytan perfekta liv är avundsjuk på Elmina. Hon drömmer om att vara ung, vacker och barnlös, men istället är hon fast i en förortsmardröm som hon inte kan vakna ifrån. Andra förbjudna frågor som tas upp är t.ex. huruvida föräldrar verkligen kan älska sina barn lika mycket eller om de alla, precis som Alix, har en tydlig favorit.
Det tog lång tid att läsa Such a fun age, men trots att den stundtals var lite seg var det mycket jag gillade, eller i alla fall fascinerades av. Jag tänker till exempel på Alixs fixering vid yta och framför allt strävan efter att verka vidsynt och god. Hon vill bli vän med Emira och det blir minst sagt märkligt. Så många goda handlingar blir istället tecken på fördomar. Detsamma gäller till viss del Emira och ännu mer Kelley. Vårt agerande tolkas inte alltid på det sätt som vi önskar och inte heller är vi alltid så vidsynta som vi hoppas.
Trots vissa invändningar är Such a fun age ändå läsvärd och kanske ännu mer tänkvärd. Som alltid när det handlar om det goda i människor tänker jag på Vänner-avsnittet där Phoebe försöker komma på en osjälvisk, god handling utan att lyckas. Karaktärerna i den här boken försöker, men lyckas verkligen långt ifrån alltid.
Kiley Reids bok har getts ut på svenska av Albert Bonniers Förlag och heter då Vår bästa tid. Den är översatt av Klara Lindell. Jag rekommenderar den varmt.