Dina färger var blå

Dina färger var blå av Marcus Jarl handlar om Lina som arbetar som sjuksköterska på en neonatalavdelning. Varje dag möter hon barn som fötts för tidigt och deras föräldrar. Ibland dör barnen och sorgen är ständigt närvarande. Lina trivs med sitt arbete och är bra på det. Kanske har hon svårt att dra gränser, men samtidigt är det svårt att inte engageras i ett arbete som betyder så mycket.

Några egna barn har inte Lina och hennes man Samuel har alltid varit tydlig med att han inte vill ha några. Bokens första del handlar om Lina och Samuel och ett äktenskap som inte är helt friktionsfritt. Det handlar inte just om barn, men det finns en osäkerhet inte minst hos Samuel om huruvida de två verkligen är rätt för varandra. Linas minnen av sin ungdomskärlek Ted, som hon sparat i en skokartong i garderoben, stör Samuel och han kan inte låta bli att titta i den när Lina inte är hemma.

I bokens andra del får vi så veta hur det gick till när Ted och Lina träffas och hur de hade det tillsammans. Bilden av den perfekta kärleken växer fram, men även här finns vissa varningssignaler. Såväl Linas pappa som hennes äldre arbetskamrat Astrid tycker att Lina låter Ted styra för mycket. Det kan jag som läsare tycka också, men det är ändå tydligt att Lina trivs med sitt liv med Ted. Han lär henne att ta dagen som den kommer och det må vara ansvarslöst, men också ganska nyttigt. De bor en sommar ute på en ö och dit längtar Lina ständigt tillbaka. Hennes och Teds kärlek varar nämligen inte för alltid, utan han försvinner och lämnar henne ensam kvar.

Så dyker han upp igen många år senare och det är nu boken på många sätt börjar på riktigt. Det är också nu jag börjar bli riktigt irriterad på hur orimlig Ted på många sätt är och jag stör mig både på honom och på Lina. Som ni märker är jag inte helt förtjust i Dina färger var blå och mest av allt handlar det om hur huvudpersonen Lina förminskar sig själv för att istället låta sina män bestämma. Det gäller både i förhållandet med Ted och med Samuel. Visst, det här skulle kunna ses som världens mest romantiska berättelse, men jag blir istället illa berörd. Dessutom har jag svårt för det väldigt poetiska och nästan svulstiga språk som Marcus Jarl använder.

Många verkar älska Dina färger var blå och jag kan förstå varför. Jag köper dock inte orimligheten i karaktärernas agerande. Det gäller Lina, men det gäller också Ted och Samuel. Ingen favorit med andra ord, men med det sagt så började boken bra. Jag tyckte väldigt mycket om första delen som till stor del utspelar sig på Linas arbetsplats och hade gärna stannat där resten av boken. Samuels problem med svartsjuka och Linas längtan efter barn hade räckt fint. Ted hade gärna fått förbli ett minne och stannat i en gömd skokartong i garderoben.