Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin far och eftersom en pandemi spreds över världen gick det inte att sörja tillsammans med andra, säga farväl på samma sätt eller hantera sorgen alls. I den lilla boken Anteckningar om sorg beskriver hon frustrationen i att inte kunna få ett värdigt avslut och därmed inte heller kunna gå vidare. Jag läste boken första gången i juli och sedan dess har jag läst den flera gånger till. Först nu har jag kunnat samla mina tankar och jag ska göra ett försök att få ner dem på pränt.
Varje söndag under pandemin har författarens bror, bosatt i England, startat ett zoomsamtal med två syskon i Lagos och tre i USA. Föräldrarna i staden Abba i sydöstra Nigeria är också med och även om pappans panna oftast är allt som syns så finns han där. Den 7 juni, skriver Chimamanda Ngozi Adichie, finns han med i samtalet, men känner sig lite krasslig. Dagen efter åker han in på sjukhus och två dagar senare talar hon med honom för sista gången. Han säger ”ka cho fo” som betyder godnatt och det blir hans sista ord till sin dotter.
Den 10 juni var han borta. Min bror Chuks ringde och berättade, och jag gick sönder.
Den sorg som Chimamanda Ngozi Adichie beskriver är en fysisk sådan. Hon berättar om hur hon verkligen går sönder och hur hon inte förmår plocka ihop bitarna. Frågan är om hon ens vet vilka de är och var de finns. Hennes fyraåriga dotter säger sig ha blivit skrämd av sin mors sorg och visar efteråt hur sönderfallet såg ut. Hur det lät när nävarna bankade mot golvet. Någonstans önskar jag att jag hade vågat och kunnat visa sorg på samma sätt. Innan jag läste Anteckningar om sorg hade jag nog trott att ett söderfall vore bättre än att som jag stänga in och implodera, men jag är inte så säker längre. Klart är att sorg gör ont oavsett hur den hanteras. Det handlar inte heller bara om den egna sorgen, utan hur andra reagerar på den. Både närstående och andra.
Sorgen är en obarmhärtig utbildning. Man lär sig hur omilt sörjandet kan vara, hur mycket vrede det rymmer. Man lär sig hur väloljade kondoleanser kan kännas. Man lär sig hur mycket av sorgen som handlar om språk, om hur språket fallerar, hur man famlar efter det.
Kanske är Anteckningar om sorg mer en bok för författaren själv än en tröst för andra i samma situation, men trots att hon hävdar att språket fallerar har hon lyckats sätta ord på sådant som är otroligt svårt att sätta ord på. Genom att läsa en annan människas beskrivning av sorg är det faktiskt också lättare att sätta ord på sin egen. Hon sätter också ord på den ilska som kan bubbla upp när andras välmenande råd mest provocerar. Självgoda kallar hon dem och det är kanske att överdriva, men jag förstår känslan. Ännu mer förstår jag hur hon skyr kondoleanserna för att slippa känna någonting alls. Oavsett hur de är formulerade väcker de en känsla. Nu tror jag inte att hon uppmanar till tysthet, men allt behöver kanske inte sägas. I mitt fall med min pappa kom tankar från andra om att det kanske trots allt var en lättnad eftersom han var så sjuk, men när någon dör är det oåterkalleligt och även om tanken fladdrat förbi även i mitt huvud är det inte en tröst när någon annan säger det.
Läs inte Anteckningar om sorg om du befinner dig mitt i en sådan. Läs den då du är på väg ur den och låt dig själv känna alla de känslor som Chimamanda Ngozi Adichie skriver om eller några helt andra. Eller läs den om du vill försöka förstå vad någon annan går igenom, för även om alla sörjer på olika vis finns det någon universellt med de känslor som väcks.