Böcker som är skrivna med en tilltänkt målgrupp av killar på glid i mellanstadie- och högstadieåldern blir inte sällan stereotypa och rätt dålig. Det gäller inte Thomas Hallings Donny.
När vi träffar Donny första gången har han just hamnat i bråk på fotbollsplanen. Som vanligt finns hans assistent Risto där som stöd, men det räcker inte. Donny hatar Sebbe, som alltid bråkar och kallar honom för ADHD-unge. Han hatar skolan och lärarna som inte kan hålla ordning. Dessutom hatar han sin mamma som dricker för mycket och sällan är hemma. Han hatar de fulla pojkvänner hon drar hem. Kort sagt hatar han sitt liv.
Donny är i yngre tonåren och håller redan på att hamna utanför. Det blir lätt att söka gemenskap med äldre, coola killar som redan tagit steget över till den kriminella sidan och väldigt lätt att låna pengar när man inte har några. Men pengar ska betalas tillbaka och Donny trasslar in sig mer och mer i ett liv som han inte heller vill ha.
Thomas Halling har skrivit en vansinnigt spännande och lika sorglig bok om hur svårt det är att undgå sitt öde när det nästan verkar förutbestämt. Vilka chanser till ett bra liv har egentligen en kille som Donny, som inte passar in någonstans och inte har någon vuxen i sitt liv att lita på. Assistenten Risto är den viktigaste han har och han önskar att han hade en pappa som var som Risto. Sanningen är att han inte har någon pappa alls och aldrig haft någon.
Det finns inget ursäktande och inget förskönande i Thomas Hallings berättelse om Donny och även om det ibland känns som väl svart läsning för unga, är det faktiskt rätt skönt med raka rör. Halling presenterar någon form av möjlig lösning på Donnys problem och även om det inte funkar i just det här fallet, kan det kanske göra det för någon annan.
Donny har välförtjänt nominerats till Barnradions Bokpris 2021 och vinnaren utses i början av november.