Första fem — pionjärerna som tog plats i riksdagen

Att vara feminist är självklart för mig, men jag var ganska sen i mitt feministiska uppvaknande. Visserligen har jag alltid blivit uppfostrad till att ta plats och speciellt pappa, som definitivt aldrig skulle ha kallat sig feminist, var noga med att jag och min syster skulle utbilda oss, säga ifrån och använda våra vassa armbågar. Ibland kändes det som att kraven var för stora, men i efterhand uppskattar jag dem.

Länge levde jag i en naiv värld där jag aldrig reflekterade över kön. På gymnasiet började jag någonstans inse att jämställdhet var mer av en utopi än en verklighet och på universitetet förstod jag på riktigt. Jag läste litteraturvetenskap och de enda kvinnor som nämndes var Sapfo, Selma Lagerlöf och Karin Boye. Alla andra författare på läslistorna var män och i den relativt nyutkomna litteraturhistorien Den svenska litteraturen förminskas Lagerlöf å det grövsta.

Jag gick vidare till studier i historia på Göteborgs Universitet, den kanske mest konservativa institutionen som fanns, men samtidigt var det i Göteborg som man inrättade den första professuren i kvinnohistoria, en position som Yvonne Hirdman hade 1989-1992. När jag började studera historia våren 1997 hade hon alltså lämnat, men några professorer med fokus på kvinnohistoria fanns kvar. Efter en A-kurs fylld av män valde jag när tillfälle gavs att läsa de kurser som fokuserade på kvinnohistoria och den C-uppsats jag skrev våren 1998 handlade om Kerstin Hesselgren, den första kvinnan som valdes in i Sveriges Riksdag 1921.

På den tiden (jo, jag hör hur gammal jag låter) diskuterades den första vågens feminister väldigt lite. Elin Wägner fanns inte representerad i litteraturhistorien och kvinnors rättigheter nämndes inte i historieundervisningen.  Det var faktiskt en slump att jag ens stötte på namnet Kerstin Hesselgren och bestämde mig för att undersöka hennes öde närmare.

Det är nu många år sedan jag studerade historia och 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. I programmet Första fem — pionjärerna som tog plats i riksdagen porträtteras de fem kvinnor som valdes in detta första val där kvinnor fick rösta. Fyra i andra kammaren och så Kerstin Hesselgren i den första. Förutom Hesselgren har jag läst en del om Elisabeth Tamm, som drev godset Fogelstad och tillsammans med bland andra Kerstin Hesselgren startade en kvinnofolkhögskola där. Dessa båda representerade Frisinnade landsföreningen, som splittrades 1923 och båda valde då att titulera sig ”frisinnad vilde”.

De övriga tre kvinnorna som kom in i riksdagen 1921 visste jag väldig lite om och efter att ha sett programmet vet jag nu mer om socialdemokraterna Agda Östlund och Nelly Thüring, samt Bertha Wellin, den första kvinnliga ledamoten för högern. Thüring var verksam som fotograf i Göteborg satt i stadens fullmäktige 1917-1920. Hon har fått en trappa uppkallad efter sig som leder från Södra vägen vid Korsvägen, upp till Humanisten, den humanistiska institutionen i Göteborg. Lite pinsamt är det hur lite jag visste om henne.

Den kvinna som jag inte ens hört namnet på, men som jag nu verkligen vill veta mer om är Bertha Wellin. En kortklippt kvinna, som höll på att inte få utbilda sig till sjuksköterska på grund av sin frisyr och som levde hela sitt liv med en annan kvinna. Konservativ som få, men samtidigt en sann förkämpe för kvinnors rättigheter.

Jag tycker nog att programmet Första fem — pionjärerna som tog plats i riksdagen var lite väl tråkigt. Experterna kan sin sak, men det blir så lågmält och de fem kvinnorna får inte riktigt liv. En bra början alltså, men vi behöver få veta ännu mer om de kvinnor som gick före, för än har vi lång väg kvar till jämställdhet och för att nå längre behöver vi fler förebilder.

Programmet kan ses på svtplay till 14 september 2023. Missa inte.