Brev till mannen

I april spelade Bianca Kronlöf in flera tal som hon sedan publicerade på sitt instagramkonto. Ett handlade om Soran Ismael och hur programmet Persona non grata,  som handlar om hans jobbiga tid efter anklagelserna om sexuella trakasserier, var minst sagt ensidigt då ingen av kvinnorna som anklagat honom fick komma till tals. Hans vänner Özz Nûjen, Måns Möller och Kristoffer Appelquist är däremot inbjudna och Bianca Kronlöf upprörs över hur de inte kallar saker vid sitt rätta namn och genom det ursäktar ett beteende som inte får ursäktas. Kronlöf publicerar sedan flera tal som handlar om hur #metoo möjligen gjorde att vi under en kort tid fokuserade på frågan, men att komikervärlden (och den övriga världen för den delen) sedan dess gått vidare som om ingenting hade hänt.

Vi har långt kvar till jämlikhet i Sverige och argumentet att det är sämre på andra ställen är helt ärligt rätt dåligt. Bianca Kronlöf är inne på samma linje. Det slår aldrig fel att de som kämpar för frågor som kanske ses som små, men som ändå gör reell skillnad för en grupp, får höra att de borde engagera sig i andra, viktigare saker. Det gäller ofta projekt som handlar om att hjälpa kvinnor (varför kämpar du inte för alla svenskar) eller invandrare (varför kämpar du inte för svenskar istället). I boken Brev till mannen diskuterar hon just det här och väldigt mycket mer. Hon skriver om tröstlösheten när i princip bara kvinnor är delaktiga i kampen för jämställdhet och att män kontaktar henne för att tacka och säga att de stödjer henne, men aldrig gör det offentligt. Det får mig att tänka på de komiker Kronlöf vände sig till i ett av sina instagramtal, men också de vettiga, manliga skådespelare som arbetar på våra stora scener där vi vet att problem med kränkningar av kvinnor förekommit. När kommer deras protester?

Jag är inte den primära målgruppen för Brev till mannen, för även om jag är kvinna och därmed självklart feminist, behöver jag inte argument för varför kampen för jämställdhet är viktig. Däremot behöver jag påminnas och det för Kronlöf bra. Ännu bättre är det om unga kvinnor (och män) läser hennes bok, då den erbjuder svar på vanliga frågor och dessutom tröst till både de kvinnor och män som begränsas av patriarkatet. För så är det, de förenklade och väldigt trånga könsroller som råder i vårt samhälle påverkar både män och kvinnor negativt. Vi behöver lyfta hur kvinnor förminskas och utsätts för våld, diskriminering och sexualisering, men vi behöver också tala om den destruktiva mansroller och varför vi, som Kronlöf skriver, inte kan ursäkta att pojkar slåss och helt plötsligt förbjuda samma beteende när de blir vuxna. Uppfostran är en viktig del av ett bättre samhälle och den kan fortsätta även när de som behöver uppfostras är vuxna. Som Kronlöf upprepar om och om igen måste dock vettiga män vara mer aktiva, för de män som inte fattat lyssnar inte på kvinnor hur högt vi än skriker.

Jag hoppas att Brev till mannen når många läsare och att fler röster höjs för att protestera mot förtryck av kvinnor. Som Martin Luther King sa ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.” Dessutom måste vi kalla saker vid dess rätta namn och inte skämta bort eller bagatellisera sexuella trakasserier och inte heller förminskandet och osynliggörandet av kvinnor. Och våld, våld får aldrig någonsin ursäktas.