Sandra Oh är en favorit sedan hon var med i serien Grey’s Anatomy och var kanske den största anledningen till att jag slängde mig på serien The Chair när den släpptes på Netflix. Så vad fick jag då se? En charmig och rätt sorglig berättelse om universitetslärare i USA. Sorglig för att fördomarna lever och frodas, men charmig på grund av många bra skådespelare och intressanta rollfigurer.
Sandra Oh spelar Ji-Yoon Kim, nybliven prefekt för litteraturinstitutionen vid det fiktiva Pembroke University. Hon är ensamstående mamma till en adopterad dotter och är helt beroende av hjälp från sin pappa för att få vardagen att gå ihop. När hon nu blivit chef för en institution fylld av äldre professorer blir hennes första uppdrag att avskeda någon av dem, eller i alla fall se till att studenterna vänder åter. När föreläsare som Yaz McKay drar fulla hus, sitter många av stofilerna med tomma salar. Den del av serien jag tycker mest om är kanske diskussionerna om vad kunskap är, hur viktig representation är och vikten av att faktiskt nå de unga. Det är inte så enkelt att de äldre är kassa och de yngre bra, men det är tydligt att erfarenhet kanske väger lite väl mycket ibland och att en vit man i princip alltid har företräde hur det officiella budskapet än ser ut. Tyvärr blir det lite väl förenklat, men ansatsen finns och jag hoppas att det kommer fler säsonger där debatten kan fördjupas.
En av de yngre föreläsarna Bill Dobson, som efter att ha mist sin fru tappat sin kompass i livet. Han dricker för mycket, dyker upp full på jobbet och under en föreläsning härmar han Hitler på ett lite väl tydligt sätt. Detta filmas självklart och studentprotesterna låter inte vänta på sig. Läraren som är nazist ska självklart avskedas. Även den debatten är förenklad, men ändå relevant. Seriens skapare driver med de protester som ibland blir gigantiska utan att all information finns. Självklart ska rasister inte få göra nazisthälsningar i klassrummet och självklart ska en sådan lärare stängas av om det bedöms att skäl finns. Protesterna tar dock formen av en mobb och debatten blir förenklad och svartvit.
Sex avsnitt är alldeles för kort om man försöker göra en så komplex serie som skaparna av The Chair verkar vilja göra. Det är en trevlig och inte sällan rolig serie med visst djup, men de mer komplicerade delarna som handlar om representation och rasism rör sig bara på ytan. Det är synd. Nu tar det liksom slut innan det börjat och de flesta karaktärer förblir endimensionella. Med det sagt är The Chair en bra serie och Sandra Oh gör en fin rollprestation, men jag saknar det djup som hade kunnat göra den till mer än en komedi och därmed viktig på riktigt.