När jag listade fem fina författarframträdanden borde jag tagit med Kim Thúy, som jag lyssnat till flera gånger. Första gången var på Litteraturhuset i Göteborg 2013, där kvinnan som skriver så lågmälda och sparsmakade böcker, visade sig vara en bubblande och härlig person. Själv menade hon att den utåtriktade författaren hade en lugn tvilling som skrev böckerna. Tre år senare ordnade Kulturkollo en bokcirkel kring Kim Thúys bok Vi, med författaren som gäst. En helt fantastisk upplevelse. Kim Thúy är aktuell med boken Em, som handlar om kriget i Vietnam och i korta, fragmentariska scener visar hur ett krig sprids över världen och genom generationer. På Bokmässan Play finns en intervju med henne, gjord av Peter Fröberg Idling.
Kim Thúy föddes 1968 i Saigon, mitt under kriget och när hon var tio år flydde familjen till Kanada och blev en del av de så kallade båtflyktingarna. I sina böcker har hon undersökt krig, flykt och identitet ur olika perspektiv. Tydligaste kopplingen till själva kriget har utan tvekan Em. Thúy skriver på franska, vilket är det naturliga valet enligt henne själv. Eftersom hon lämnade Vietnam som barn är hennes vietnamesiska inte så utvecklad att hon kan skriva böcker på språket. Hon saknar det breda ordförråd som krävs. Engelska har hon lärt sig genom sitt karriär som jurist och det passar sig inte till skönlitteratur. Återstår franskan. Ett språk hon älskar. Hon berättar om sin översättare som är den som skapar en ny bok på engelska med sin egen ton, något som Thúy tycker mycket om.
Thúys karaktärer genomgår ofta flera livsavgörande förändringar, precis som hon själv. Dels flykten, men också att hon haft flera yrken, som översättare, jurist och restaurangägare. Att hon också blev författare var en slump när hon var 40 år och började ta anteckningar för att hålla sig vaken på väg hem från restaurangen. En vän skickade in boken till förlag och Thúy är tacksam över den oväntade succén, som på många sätt orsakas av att hon misslyckats med annat. Hade hon varit en riktigt bra restaurangägare hade hon fortfarande jobbat med det. På samma sätt var hon, enligt sig själv, en ganska dålig översättare och jurist.
Något som är så härligt med Kim Thúy är hur spontan och ärlig hon är. Som när Fröberg Idling frågar varför det inte finns någon dialog i Em och hon skrattande utbrister ”I don’t know how to write a dialogue” och berättar att hon försökt, men alltid fått ta bort för att det blivit ”a total failure”. Hon menar att hon inte är en ”riktig” författare, men där håller jag absolut inte med. Hon är en unik författare, med ett fantastiskt språk och en helt eget stil. Målet är att beskriva verkligheten, inte att skriva skönlitterärt. Eftersom det inte går att skriva om allt blir det skönlitteratur, trots att det inte är fiktion. Em bygger på en massa samtal med människor som påverkades av kriget, som den om piloten, en ung man, som lyfter en död bebis. Hon behöver bara beskriva några detaljer för att läsaren ska förstå helheten, säger hon och det är det som jag tycker gör hennes sätt att skriva så unikt. Hur hon genom små detaljer skapar en helhet och med få ord beskriver så mycket och väcker så många känslor.
Inspirationen till att skriva Em kom, oväntat nog, från Black life matter då hon insåg att hon visste väldigt lite om kriget som påverkat henne. Den bild hon hade, den historia hon hört, var den amerikanska. Bara det att kalla kriget för Vietnamkriget och inte ”The American war” som det heter i Vietnam. Hon insåg att hon behövde hitta till sin egen historia via berättelser från sitt första land. Ingens berättelse är felaktig, säger hon, men vi använder olika ord och har olika perspektiv. Thúy hänvisar till Chimamada Ngozi Adichies TED-talk om faran med en berättelse och ville hitta fler. Alla har rätt och alla har fel samtidigt, eftersom krig alltid är fel, men människor berättelser om det och skälet till deras agerande kan inte vara fel. Med ett undantag. Att fortsätta ett krig för att det vore att tappa ansiktet att avsluta det är något som provocerar, säger hon och där tillåter hon sig att döma.
Em är till skillnad från Thúys tidigare böcker inte skriven i första person. Kanske för att den skulle bli mer objektiv och därför fick många röster höras. I slutet kommer en författare in och då också jag-perspektivet. Anledningen var, säger Thúy, att hon inte kunde hålla sig helt objektiv och var tvungen att berätta sin historia och sina åsikter.