Denise Rudberg, Pascal Engman och Karin Alfredsson samtalar med Josefin Sundström om brott och klass. Hur mycket tänker på på klass?, undrar Sundström. Väldigt mycket, säger Engman, som gick i skola på Östermalm och spelade fotboll i Rinkeby, vilket gjorde att han tillhörde två världar, men inte kände sig hemma i någon av dem. Som författare har han däremot nytta av sina erfarenheter. Även Rudberg växte upp på Östermalm i ett hus där hennes föräldrar var portvakter och därför fick en lägenhet i huset. Ett bidrag till integrationen som inte längre finns. Att vi lever i ett klassamhälle har alltid varit självklart för henne och i böckerna har klassperspektivet alltid varit tydligt.
För Karin Alfredsson var det tvärtom. Hon växte upp i en liten stad i en folkskollärarfamilj, men trodde länge att klass och klasskillnader inte existerade, utan att alla hade det ungefär lika bra. Så var det självklart inte. Nu fascineras hon över att endast topp och botten skildras i litteraturen, men inte mitten. Kanske är det för att det är här olagliga saker pågår, påpekar Rudberg. De ensamstående mammorna i förorten utsätts kanske för brott, men begår dem sällan. Nu ökar klassklyftorna och Engman påpekar att den enda gång den absoluta toppen och botten möts är när knark levereras från botten till toppen i ett hotellrum.
Karin Alfredsson har valt att sätta kvinnor i centrum i sina böcker och beskriver saker som knappt ses som kriminellt, som illegala aborter, misshandel av kvinnor och begränsning av deras liv. Rudberg lyfter att män ofta skriver om gängkriminalitet, men det är kvinnor som lyfter brott mot kvinnor. Att Engman nu skriver om just gängen handlar om att det är ett stort samhällsproblem, men håller med om att även de mindre spektakulära brotten måste få ta plats. Färre seriemördare och fler samhällskritiska kriminalromaner önskar sig panelen. Rudberg vill gärna skildra de dolda brotten, som ganska ofta setts som familjeangelägenheter snarare än ”riktiga” brott.
Det är inte så enkelt idag att vi har tre klasser, arbetare, medelklass och överklass. Det är mer komplext än så, påpekar Rudberg. Det måste skildras i all sin komplexitet, nu när vi äntligen börjar erkänna att klass existerar. Bildning, eller brist därpå är till exempel saker som påverkar klasstillhörighet och status. Det går att vara bildad och tjäna lite pengar, liksom det går att vara rik, men sakna bildning. Min känsla är att pengar ger mer status idag än bildning.
Kärleksbedrägerier är något Karin Alfredson lyfter och det är definitivt ett brott som sällan lyfts eller ens anmälts. Kanske för att det är en skam att ha blivit lurad och de ekonomiska konsekvenserna blir stora. ”Vanlig” kriminalitet behöver få ta större plats i kriminallitteraturen, säger hon. Att det verkar som att fler kvinnor drabbas handlar, enligt Rudberg om att män skäms ännu mer och döljer det för andra. Väldigt få polisanmäler.
När det gäller straff för brott är det ofta den lägre klassen som straffas hårdare, menar Engman. Kanske för att det handlar om brott som är mer spektakulära, men skjutningar. Status och yta är på ett sätt viktiga för både botten och toppen, då det krävs att du visar upp en glamourös yta för att locka och imponera på andra. Det gäller både de gängkriminella som behöver värva yngre, och influensers som lever på sin yta. I kriminalromaner ska rättvisan segra och de som begår brott ska straffas. Så ser det inte ut i verkligheten, där alla inte orkar polisanmäla, där fall läggs ner och det blir friande domar.
Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.