Bokmässan är även så här på lördagsförmiddagen minst sagt luftig, men inte lika läskigt tom som i torsdags. Lördagens första programpunkt för min del är ett samtal med Suzanne Osten och Stina Wollter modererat av David Fjäll. Den förstnämnda gav mig ett fint kulturminne när vi på gymnasiet såg Tala! Det är så mörkt på skolbio och den senare har jag främst bekantat mig med de senaste åren genom de fantastiska böckerna Kring denna kropp och Kring denna konst. Två fantastiska kulturella profiler som nu samtalar om kreativitet, konst och skapande. Ett samtal som böljar fram och tillbaka oh jag ber i förväg om ursäkt för ett kanske osammanhängande inlägg.
Samtalet börjar i Ingmar Bergman och den kvinnliga vreden, en vrede som Osten menar inte är någon idé att känna, eftersom det tar lite väl mycket energi. Detta även om hon haft längtan efter att bita en viss teaterchef i benet. Att visa mycket som skådespelare är en helt annan sak. Rädslan att vara för mycket är ständig, kanske speciellt för kvinnor, säger Osten och utrymmet var begränsat. Den pipiga rösten kommenterades, men sällan själva regin. Kvinnor beskrivs inte på samma sätt som män. Trots att hon varit aktivist och ”bråkat” skulle hon inte kalla sig arg. Snarare har hon försökt fokusera på skapandet.
Wollter kallar skapande ”ett vaccin mot maktlöshet” och kreativiteten har gett henne verktyg. Att bli aktivist är inget val, utan en naturlig följd av livet. Drivkrafterna var förtvivlan, vrede och sorg, men positiv feedback ger ny kreativitet. Viktigt är också att hitta sin egen röst och våga låta den höras. Vi föds med en röst och en nyfikenhet, säger Osten och talar om det lilla barnet som tar in livet och världen med alla sinnen. Redan i skolan försvinner det och Osten talar om bristen på platser att trivas på i skolan.
Osten talade intressant om hur hon lärt sig av att bli bortvald även inom kvinnorörelsen, där hon ibland ansågs tala för mycket och ta för mycket plats. Ibland vågar man inte ta fajten, säger Fjäll och påpekar att hans hudfärg och Ostens och Wollters kön för att man måste slåss, men att han inte alltid orkar stå upp. Är det fegt, eller som Wollter kallar det, strategiskt. Viktigare än att få makt är att göra något som har betydelse, säger Osten, som det faktum att hon jobbat med barnkultur, något som har riktigt låg status, men är så otroligt viktigt. Det är lätt att säga att barn är viktiga, men mycket i samhället talar emot det. Om kultur för barn hade prioriterats skulle vi haft ett helt annat samhälle, säger Osten. Kanske kan hon inte förändra världen, men genom att möta barn kan hon ändå göra skillnad.
Att våga känna, som människa, som kulturkonsument och som barn. I den mediala världen ska det gå snabbt, vara tydligt och gärna generera häftiga rubriker. Tiden för en lång process finns inte längre. Vi har blivit så materialistiska, säger Osten och bildningen har glömts bort inte minst av politiker. Hon efterlyser en ny bildningsrevolution och tidigare under samtalet lyfter hon det orimliga i att estetiska ämnen försvinner från skolan. Det är något jag och mina kollegor talar mycket om då vi märker att kultur får allt lägre status och färre elever väljer estetiska programmet. De vill läsa ”riktiga” program och då är det ekonomiprogrammet som växer. Det säger något om vår samtid.
Den röda tråden är inte klockren, men samtalet väckte många tankar. Vill du ta del av det finns det på Bokmässan Play här.
.