Innan jag började blogga hade jag aldrig läst en grafisk roman. Serier har aldrig varit min grej, knappt som barn. När jag började upptäcka den grafiska världen i romanform var det via Liv Strömquist och Mats Jonsson. Strömquists seminarium lyckades jag tyvärr missa, men Jonsson fick jag möjlighet att lyssna till.
Jonssons senaste bok När vi var samer handlar om Mats farfar Bror Jonsson, som var den sista renskötaren i familjen. Han dog strax före Mats 8-årsdag och minnena är ett barns. Bror hade inte heller berättat om sin bakgrund för sina barn och det samiska arvet var okänt. I När vi var samer finns två parallella berättelser, Mats berättelse och berättelsen om samerna i Sverige. Formen är inspirerad av den klassiska, grafiska romanen Maus. Ganska snart insåg Jonsson att en förutsättning för att kunna berätta om sina rötter var att också berätta om samernas historia. Intresset för det förflutna och av rötterna har vuxit de senaste åren, kanske för att småbarnsåren är över och det nu finns tid att se bakåt.
Det samiska var ingenting man talade om. Farfadern lämnade sin hemby, men han och Mats farmor bodde där ett tag. Även om farmodern levde kvar långt efter sin makes död, blev det aldrig av att Mats talade med henne om det. Kanske för att det var känsligt, eller för att tid inte fanns. Även Mats farmor hade samiska rötter, men som titeln på romanen antyder har släkten som en gång varit samer slutat vara det både egnas, andras och inte minst statens ögon.
Det som låter mest intressant med Jonssons bok är kanske samernas historia, för som många andra kan jag alldeles för lite om. Skillnaden på samer och samer, mellan de som ägde renar och de som inte gjorde det. Hur statens agerande hade betydelse för vår ursprungsbefolknings historia. Som att rasbiologin användes som instrument för att ta samernas mark till exempel och blev som ursäkt för att främst få bort de så kallade skogssamerna. Utrycker ”Lapp ska lapp vara” handlar bara om fjällsamerna, för där var de inte i vägen på samma sätt som i skogen. Skogssamerna skulle istället utropas som grupp och assimileras till att bli svenskar. Mats Jonsson säger att han hittat sin uppgift som same och det är att berätta folkets historia.
Jag och Mats Jonsson är nästan jämngamla och när jag läste hans Hey Princess kände jag igen mina studier i England, vi har också delat småbarnslivet i Mats kamp och nu får jag kanske börja släktforska så att vi kan följas åt vidare. Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.