Framtidens klimat är titeln på samtalet med Jens Liljestrand och Maja Lunde, modererat av Mats Almegård. De är aktuella med Även om allt tar slut och Przewalskis häst. Intresset är stort för böcker om klimat och Lunde berättar att hon möter läsare som säger sig ha börjat uppmärksamma de små sakerna i naturen, men också de förändringar som sker. Liljestrand menar att klimatkrisen är global och att människor behöver hjälp att sätta ord på det som händer med vår värld.
När Lunde fick idén till Binas historia fann hon äntligen ett tema som kändes i hjärtat och att hon skriver om relationen mellan människan och naturen har gjort att allt fallit på plats. Att Liljestrand skriver om miljön kom inte lika naturligt, men de känslor som klimatkrisen väckt, som sorg, ilska och skam behövde kanaliseras och gestaltas. Att skriva Även om allt tar slut var ett sätt att göra det.
De är båda överens om att ordet ”klimatångest” är ett dåligt ord. Ångest låter som något som kan behandlas, men det som egentligen är den rätta känslan är snarare rädsla, menar Lunde. Författare kan göra andra saker än politiker, men samtidigt ses det som lite fånigt med klimatlitteratur. ”Ska verkligen medelklassens klimatångest få så mycket plats i litteraturen”, är något Liljestrand förväntar sig att få läsa när hans roman recenseras på fredag. I Sverige diskuterar vi gärna gängkriminalitet än miljö, men i Norge börjar debatten öka och det är intr mer än rätt, säger Lunde, som påpekar att Norge har ett stort ansvar som oljeexportör.
Liljestrand har ändå fått visst hopp och tror inte längre att människan som art kommer att gå under. Däremot kommer 2-3 graders uppvärmning göra livet hemskt för många. Lunde skriver just nu på den fjärde och avslutande delen i sin klimatkvartett och där funderar hon just kring människans roll i klimatförändringarna och frågar sig om vi är beredda att göra något åt situationen. Styrkan i vår art är ändå att vi kanske kan påverka, men viljan måste finnas. Det som skedde med Przewalskihästarna kan ske med andra arter också. Vi kan vända utvecklingen.
Mänskligheten är en invasiv art, säger Liljestrand och jämför det med en supermördarsnigel. När nya världsdelar erövrades av européer utrotades mängder av arter, så det är ingenting nytt. Det som faktiskt är nytt är att det finns en vilja i alla fall hos vissa att faktiskt förändra världen till det bättre. Tyvärr är det ganska många som dels förnekar klimatförändringarna, men ännu fler som inte orkar bry sig utan tycker att det är tjatigt och tråkigt när miljön tas upp. Det är barn- och ungdomsgenerationen som driver kampen och de vuxna som står med skammen. Kanske är det därför många använder förnekelse som strategi.
Ett mycket intressant samtal om två böcker som lockar. Vill du ta del av det finns det på Bokmässan Play här.