På väg in till Bokmässan idag sprang jag på författaren Christoffer Carlsson som är just en författare jag brukar springa på i olika sammanhang och ”känt” i tio år. Vi pratade Palmemord, läsning och den något annorlunda Bokmässan. En fråga som fick mig att fundera vidare var vad jag som lärare tar med mig från fyra dagar med fokus på läsning och böcker. Det korta svaret är hopp och gemenskap.
Ibland känns det lite svart. Statistiken visar att färre unga läser och faktiskt också att färre lärare gör det. Det gäller till och med svensklärare, hur märkligt det än jag verka. Med kursplaner i svenska där det inte ens uttryckligen står att eleverna ska läsa böcker, utan endast texter, går det i teorin att gå igenom skolan utan att läsa en enda bok. Elever som påstår att så är fallet är ganska många och oavsett om de talar sanning eller inte är känslan av att läsning är något som går att välja bort ganska sorglig.
På torsdagen gick jag på flera seminarier som handlade om läsning och läsfrämjande. Det jag tog med mig från dem var konkreta tips, som att sätta upp boktips på skoltoaletter, men också synen på läsning som något vi gör gemensamt. Jag tror på läsning som en social aktivitet och jag tror på vikten av läsande förebilder. Boktips borde överskölja våra elever och de ska inte bara komma från svensklärarna. Kanske ska de komma från alla andra än just svensklärarna. Rektorer borde tipsa om böcker, liksom skolsköterskor och kuratorer, bygglärare och mattelärare, historielärare och programmeringslärare, vaktmästare, ja alla som möter ungdomar. Vi svensklärare borde få ägna oss mer åt skönlitteratur och mindre åt vetenskapligt skrivande. Får ungarna ett språk kommer resten att gå så mycket enklare. Läsa facklitteratur kan de med fördel göra i andra ämnen och med en medveten, språkutvecklande undervisning i dessa ämnen kommer elevernas språk att bli så mycket rikare.
Det jag också tar med mig från mässans första dag är vikten av skolbibliotekarier och skolbibliotek. Nu är det ju inte så att det på något sätt är ny kunskap för mig, men att på skolor ha tillgång till bibliotek med utbildade bibliotekarier borde inte vara något som går att välja bort. Tyvärr presenterades det nyinstiftade Läsrådet utan varken skolbibliotekarier eller svensklärare och även om en del av mig tycker att det är skönt att någon annan än lärare kan få ta ansvar, tycker jag att det säger en del om samhällets syn på skolbibliotekarier och svensklärare. Cilla Dalén, prisad skolbibliotekarie, röt till rejält och det behövs.
Böcker kan förändra liv och en bok som är otroligt viktig är Elaf Alis Vem har sagt något om kärlek? om hedersförtryck, men också om en pappa som faktiskt förändras. En annan är Binas historia av Maja Lunde och kanske kan litteratur bli en konkret tillgång i den rädsla och oro för destruktiv samhällsutveckling och miljöförstörelse. I dagens samhälle, där demokratin sviktar och politiker tävlar om att svartmåla det samhälle vi lever i, behövs litteraturen mer än någonsin. Det fina med Bokmässan är att det blir så tydligt att jag inte är ensam om att tycka så. Vi är många och det ger en behövlig balans mot den syn på läsning och läsundervisning som tyvärr syns i sociala medier.
Det blev en bra Bokmässa i år, trots att den var lite öde. Jag har träffat vänner, lyssnat på riktigt bra seminarier, men faktiskt inte köpt en enda bok. Tur då att Lana del Reys diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass väntade på mig här hemma. För säkerhets skull köpte jag den både på originalspråk och på svenska, översatt av Fredrik Strage. Jag hade i våras en tanke om att bjuda mina elever på veckans dikt och kanske är det dags att börja nu.