Marie Hermanson låter oss återse polisen Nils Gunnarsson i boken Pestön som inleds med att en död man hittas i en kåkstad byggd på pålar vid Säveån. Han verkar inte tillhöra några av de så kallade vrakarna som bor i området och när Gunnarsson söker efter mannens identitet tar sökandet oväntade och ibland farliga vägar.
Det har hunnit bli 1925 och sedan Den stora utställningen har Ellen träffat en fästman och gått hushållsskola. Istället för att flytta hem bestämmer hon sig nu för att hjälpa Gunnarsson och hon inser inte riktigt vilken risk hon utsätter sig för när hon tar sig till Pestön. Där är allt verkligen inte som man tror vid första anblick och ondskan lurar på flera ställen. Ellen finner även någon slags gemenskap om än av det mer ovanliga slaget.
Jag vill inte berätta för mycket om handlingen, då Pestön är en bok som ska upplevas och helst med så lite information om innehållet som möjligt. Såväl miljö som karaktärer är intressanta och som läsare förflyttas jag verkligen till 20-talets Göteborg. Klart är att när boken är slut är jag inte färdig med Ellen och Nils. Jag hoppas verkligen att Hermanson planerat för minst en trilogi.
Visserligen marknadsförs Pestön som en fristående fortsättning på Den stora utställningen, men jag tycker verkligen att du ska läsa dem båda och då i rätt ordning. Seriens första bok är en klockren femma och Pestön snudd på. Missa inte!
Du är ju van vid femgradig skala, vare sig den uttrycks i siffror eller bokstäver. Som lärare har jag haft det lättare som bara behövt laborera med tre grader (VG, G och U). Så för mig blir det högsta betyg för Pestön och jag känner mig rätt nöjd med att slippa väga mellan 4 och 5. En fortsättning på den här bokserien är något man verkligen kan önska sig. Håller tummarna.
Får kanske sätta A-F istället, så att det blir som på jobbet! 😉