Min spontana reaktion när Mats Malm avslöjade årets nobelpristagare i litteratur var ”oj” följt av ett ”nu måste jag googla”. Helt ärligt är det sällan jag i förväg läst något av de författare som tilldelas Nobelpriset i litteratur, undantaget J.M. Coetzee (2003), Tomas Tranströmer (2011), Alice Munro (2013) och Kazuo Ishiguro (2017), men jag brukar i alla fall ha hört talas om författaren i fråga. Abdulrazak Gurnah var dock ny för mig och han tycks vara lika förvånad över priset som alla andra. Jag är dock nyfiken på hans författarskap och lite imponerad över att Svenska Akademien återigen lyckats hitta en tämligen okänd författare med en på pappret intressant utgivning. Egentligen är det de bästa nobelpristagarna, då det innebär en chans att få upptäcka något riktigt välskrivet och relevant. Säga vad man vill om Svenska Akademien, men många av författarna som fått priset är riktigt bra. Det är bara det att det med säkerhet finns så många bra författare som inte tilldelats priset.
Så fick vi då äntligen en pristagare från Afrika och en som inte har europeiska rötter, även om han bott i Storbritannien under många år. Abdulrazak Gurnah föddes på Zanzibar 1948 och är kanske, som någon skrev på Twitter, den mest kända personen därifrån sedan Freddy Mercury. Som ung flydde han till Storbritannien och är nu bosatt i Canterbury, Kent. Gurnah har tidigare arbetat på universitetet där, men är nu pensionerad. Han debuterade som författare 1987 med romanen Memory of Departure, men genombrottet kom med boken Paradise (1994), som är en av två av hans romaner som översatts till svenska. Paradiset kom ut på svenska 2012 på Celanders förlag, översatt från engelska av Helena Hansson. Boken beskrivs som en ”historisk utvecklingsroman” och handlar om 12-årige Yusuf och hans liv i Östafrika i början av 1900-talet. Den nominerades till både Bookerpriset och Whitbread Prize for fiction. Den andra boken som finns i svensk översättning är The Last gift (2011), som kom ut på svenska 2015 med titeln Den sista gåvan. Senaste boken heter Afterlives och kom 2020. Det är också den bok jag planerar att läsa (först) av årets pristagare.
Prismotiveringen lyder:
”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och
flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”
En motivering som gör att mitt intresse direkt väcks, då ”kolonialismens verkningar och flyktingars öde” verkligen är relevanta perspektiv som fler behöver ta del av. Afterlives handlar till exempel om första världskrigets påverkan på östra Afrika. Intressant verkar också By the sea (2001) som handlar om en asylsökande från Zanzibar som hamnar i en engelsk kuststad.
Vad visste du om Abdelrazak Gurnah innan Mats Malms avslöjande? Vad är din reaktion på att han tilldelats Nobelpriset i litteratur? Har du läst något av honom? Vill du?
Jag hade aldrig hört talas om honom. Ändå är jag väldigt förtjust i världslitteratur. Tycker mig dock känna igen omslaget till ’Den sista gåvan’, men det kan vara så att jag förväxlar den med något från Grate. Jag är nöjd med att det blev som jag önskade – en afrikan. Och lite nöjd med att jag gissade rätt så tillvida att det skulle vara någon oväntad, ingen av de förhandstippade, de på vadslagningslistorna. Jag skrev faktiskt i gårdagens inlägg ”kanske någon man inte ens hört talas om”, men raderade det. Det var ju dumt 🙂 Hur som helst så hade jag klickat hem tre böcker av honom kl 13.10. Bäst att passa på innan de tar slut. Jag misstänker att lagren inte är så stora.
Tycker att det låter spännande! Verkar som att det är hyfsat lättillgängligt också. Tycker egentligen att Den sista gåvan verkar mest spännande nu när jag klickat mig runt lite.
kul med något ”nytt”, nummer 16 i bibliotekskö 🙂
Jag säger som Scylla – nöjd med att det blev en svart afrikan som jag hoppades, även om jag hade en annan person i åtanke.
Den här gången behöver man i alla fall inte skämmas för att man inte kände till pristagaren. De flesta kulturjournalisterna satt och gapade när namnet lästes upp. ”Vem sa han?!”