På internatskolan Axelsons går elitens barn och att de uppfostras av varandra på ett minst sagt hårt sätt är självklart. Det är en klassisk internatskola som beskrivs i Karin Wiks debut Skolan och tystnadskulturen gör det svårt för boken huvudperson Ida Rossi att ta reda på sanningen. Hon är inte polis, men får tillträde till skolan och flyttar in i en av personalbostäderna.
Ida Rossi är journalist på lokaltidningen och hon får i uppdrag att skriva om det som hänt på Axelsons. Frågan är om det är en fördel eller nackdel att hon själv varit elev där och lämnade efter att ha utsatts för minst sagt hemska saker. Hon vet också att tradition och lojalitet står högre än sanningen. Självklart är Ida misslyckad och dricker dessutom för mycket och det börjar faktiskt bli lite tröttsamt att sådana huvudpersonen dyker upp i bok efter bok. Det som gör henne intressant att följa och Skolan värd att läsa är Karin Wiks sätt att berätta om dem. Berättelsen om de två eleverna som dött, den misstänkte som försvunnit och de andra på skolan som påverkats, är välskriven och lättläst. Idas ibland överdrivet naiva agerande stör mig lite, men helheten är trots det bra. Det perspektiv som är mest annorlunda är kanske att lokalbefolkningen utanför skolan får ta plats och de gillar såklart inte den fina skolan mitt ute i skogen och inte heller dess bortskämda elever.
Skolan är en bra debut. Kanske inte så annorlunda eller nyskapande, men välskriven. I nästa bok hoppas jag att Karin Wik vågar ta ut svängarna mer inte bar språkligt, utan också innehållsmässigt. Då kan det bli riktigt bra.