Första lektionen har vi matematik. Fröken kan allt, jag ska bli som hon. Jag lyssnar så att hjärnan darrar av all kunskap som springer in i mitt huvud. När klockan ringer och det blir rast låtsas jag att jag sätter en kork i hålet där all kunskap gått in så att den inte läcker ut igen.
Maria bor med sin bror Gabriel och sina föräldrar i en vanlig liten by i ett land som jag tänker är Rumänien även om det inte står någonstans. De lever ett enkelt liv och hästen Bobbi är den som tar dem fram, inte någon bil. Ibland räcker brödet bara till frukost och de får gå och lägga sig utan mat. Sylten tar också slut och vattenmelontuggummi (det längsta ordet Maria 
kan) är något som de sällan har råd att köpa. Men det finns ljusglimtar också. Fröken i skolan är snäll och kan allt, hundenBetty flyttar in och får valpar, Iulia lär Maria och Gabriel att simma i floden och Aurelia i affären ger dem några kycklingar som snart blir hönor som värper ägg. Som barn lever de i en värld ganska fri från elände, men de vet också att många barn i byn blir lämnade av sina föräldrar, som tvingas resa till Sverige för att plocka jordgubbar stora som äpplen och tjäna pengar att ta med hem. Maria vill verkligen inte bli ett jordgubbsbarn.
Så går det hål i taket och Gabriel hamnar på sjukhuset efter en olycka. Pappa reser iväg med Bobbi och när han kommer hem är farmor med, men Bobbi är borta. För pengarna som han fått för hästen köper han bussbiljetter till sig och mamma så att de kan åka till Sverige. Farmor bor kvar hos Maria och Gabriel och sommaren blir till höst, som blir till vinter. Ibland kommer det brev och paket från mamma och pappa och de berättar om alla jordgubbar de plockar och hur varmt och skönt det är i Sverige. Maria tror på berättelsen tills Sorin i skolan berättar för dem att de är snö och kallt i Sverige och att deras föräldrar inte alls plockar jordgubbar, utan är smutsiga tiggare. Hela Marias värld rämnar när hon förstår att hennes föräldrar har ljugit.
Jordgubbsbarnen av Sara Olausson är en berättelse om fattigdom och ett porträtt av vår samtid, som trots eländet faktiskt håller sig ganska ljus och hoppfull. Det är dock uppfriskande att Olausson trots allt inte på något sätt skönmålar, men ändå lyckas balansera det hemska och det som faktiskt är ganska så bra trots allt. Hon berättar om en vardag som är långt ifrån de flesta svenska barns vardag och hon gör det bra. När jag var liten älskade jag att läsa om fattigdom och mina barn, speciellt äldste sonen, hade en liknande period då vi plöjde Rasmus på Luffen, Kulla-Gulla och Katitzi. Men Jordgubbsbarnen får de en chans att förstå hur barn i andra länder kan ha det. De vars mammor och pappor kanske sitter utanför mataffären och försöker få ihop pengar att skicka hem. De föräldrar som är människor som du och jag, men som tvingats lämna sina barn för att överleva, hur svårt det än är att överleva utan dem.
Innehållet i Jordgubbsbarnen berör, men det som imponerar mest är språket. Det är kreativt och lekfullt, med så många fyndiga formuleringar att jag är tvungen att le. Jag kan tänka mig att det är en fantastisk bok att läsa högt för sina barn om och om igen. På måndag delas Augustpriset ut och Jordgubbsbarnen är en av de nominerade titlarna. Utan att ha läst de andra nominerade i kategorin för årets bästa barn- och ungdomsbok måste jag säga att jag blir glad om den vinner. Sara Olausson har skrivit en fin bok om barn som vi ofta glömmer bort, trots att deras föräldrar finns här mitt ibland oss.
Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 20 november 2019