Att få gå på teater igen var riktigt härligt och uppsättningen av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var en fin upplevelse. Lite reagerade jag på alla som hostade och snörvlade i publiken. Det där att hålla sig hemma när man är sjuk har tydligen glömts bort. Däremot uppträdde skolklassen, till största del bestående av kepskillar, bättre än damen bakom mig som somnade och snarkade och de damer vid sidan om som inte kunde hålla sig ifrån sina mobiler.
Kejsarn av Portugallien är en av de finaste av Lagerlöfs böcker. Berättelsen om Jan i Skrolycka, vars liv förändras i grunden när hans dotter föds, skildrar en kärlek utöver det vanliga. Pontus Stenshälls uppsättning fokuserar på kärleken mellan far och dotter, men låter också kärleken mellan Jan och frun Kattarina bli mer central än i boken. Deras liv i den lilla stugan, som finns centralt placerad på scenen under större delen av tiden, var kanske vackrare och enklare under dotterns barndom, men de två är starkt sammanbundna både innan och efter henne.
Naturen har också en stor betydelse i boken och kanske ännu mer i pjäsen. Jan döper sin dotter efter solen och runt stugan projiceras naturbilder på stora dukar. Solen som går upp, björkarna som står där ståtligt medan årstiderna förändrar dem. Scenografin är helt fantastisk och förhöjer verkligen upplevelsen rejält. Enkelt och genomtänkt, med lite fysiska objekt och en mängd bilder. När Jan tappar sitt förstånd försvinner också skärpan i naturen och till slut vänds allt upp och ned. Symboliskt och effektfullt.
Även musiken får ta stor plats och det är Daniel Lemma som står för den. Han har rollen som speleman och ciceron, vilket får mig att tänka på tuppen i Robin Hood. Lite smålustigt ibland, men mest bra. Två andra, fantastiska musiker på scen är Anna Malmström och Boel Mogensen. Även skådespelarna bidrar med sång och den som verkligen sticker ut är Eline Høyer som spelar Klara Fina. Hon fungerar som skådespelare också, men det är som sångerska hon briljerar. Mest tycker jag kanske om Fredrik Evers stillsamma och innerliga tolkning av Jan. Den enda invändning jag har är att den ibland ligger lite väl nära Jan Hirdwalls Jan från Lars Molins tv-serie, men å andra sidan är det kanske så Lagerlöf skrivit fram honom.
Det här är den andra uppsättning av Pontus Stenshälls jag ser. Den förra var Kung Lear och det finns en del likheter mellan uppsättningarna, trots att de på ytan är väldigt olika. En stor del av replikerna håller sig ganska nära originaltexten, men bryts av med delar som är fria. I Kung Lear stod Lasse Beischer för det i sin roll som narr, men också där fanns en trubadur i form av Edmund, oäkta son till Gloucester. Daniel Lemmas speleman är mycket mer seriös och tankarna går snarare till skillingtryck och visa. Andra saker som bryter mot originaltexten, men som också tillför mycket, är hur skådespelarna tillsammans med Lemma för handlingen framåt genom att agera berättare och dessutom får Evers några fina och kreativa monologer att förvalta. Jag tycker om kombinationen av det traditionella och det mer fria. Skönt också att pjäsen inte moderniserats, utan faktiskt får stanna i den lilla stugan. Stenshäll står för såväl regi, scenografi och har även skrivit sångerna som Lemma framför.
Första akten har tempo och det går snabbt till paus. Därefter följer en mörkare andra akt, tyvärr med en rejäl svacka i mitten. När Klara Fina återvänder höjs tempot igen. Tre timmar är dock på gränsen för långt när det kommer till en så lågmäld och långsam föreställning som Kejsarn av Portugallien är. Med det sagt är det här trots allt en mycket sevärd föreställning och jag blev riktigt sugen på att läsa om Selma Lagerlöfs bok igen. Jag gör det med några års mellanrum.
Foto: Ola Kjelbye
Från vänster Daniel Lemma, Emil Ljungestig, Marie Delleskog, Eline Høyer, Johan Hafezi, Victoria Olmarker, Fredrik Evers, Johan Friberg, Boel Mogensen, Anna Malmström