Veckans kulturfråga v.44

Idag handlar kulturfrågan om musik. Inspirationen är dels debatten om gangsterrap, men också samtal och jämförelser i familjen O. Det handlar om musiken och texterna i de låtar vi lyssnar på och vad som egentligen är viktigast. Spelar det någon roll vad sångarna sjunger, eller är det melodierna som är viktigast. Vi har märkt att familjen O delas i två läger, de som gillar musik för att melodin är bra, men knappt vet vad texterna handlar om och de som primärt lyssnar på texten och tycker att det är det viktigaste.

Vad fokuserar du på när du lyssnar på musik, melodin eller texten?

Jag är en textmänniska helt klart. I veckan lyssnade jag och maken på The Beatles när vi lagade middag och låten Run for your life spelades. Maken nynnade med, men jag påpekade att musiken visserligen var bra, men att texten var gräslig. ”Jaha, vad sjunger de då?”, undrade maken, som aldrig hade reflekterat över textrader som ”Well, I’d rather see you dead, little girl, than to be with another man” eller ”Catch you with another man, that’s the end, little girl”.

När jag väljer musik för att t.ex. få mig på bättre humör, eller lugna mig är det utifrån texterna jag väljer. En låt som alltid får mig att orka kämpa lite till är Stuck in a moment med U2, där texten bland annat lyder:

I never thought you were a fool
But darling, look at you
You gotta stand up straight, carry your own weight
These tears are going nowhere baby

You’ve got to get yourself together
You’ve got stuck in a moment
And now you can’t get out of it
Don’t say that later will be better
Now you’re stuck in a moment
And you can’t get out of it

Ord som påminner mig om att det inte är speciellt fruktbart att älta och fastna i saker. ”Skärp dig” sjunger Bono, fast på ett trevligare sätt. På samma sätt kan det vara rätt skönt att få sjunga högt till Lily Allens Fuck you för att bli av med frustration. Sedan kan jag skita i texten ibland och till och med acceptera drogromantiken i favoritlåten Who says med John Mayor.