Jag vet helt ärligt inte om slukaråldern existerar längre, men klart är att mina barn läste som mest när de var mellan åtta och tolv och de hade med säkerhet älskat Asynja: Kungens grav av Elisabeth Östnäs och Lina Neidestam. Författarna tar oss med till Birka under Vikingatiden (som inte alls kallades så då, det är ett nyare påfund) där Disa just förlorat sin familj och planerar att hämnas dem. Genom att ta sin tvillingbrors namn lyckas hon ta sig in i Alsnökungens hird där hon blir en av Rävungarna, de yngsta krigarna.
Asynjorna är (var?) gudinnor inom den nordiska mytologin och högst av dem var gudinnan Frigg. Disa är inte en av dem enligt Storre Sturlasson, men det blir mer och mer tydligt i berättelsen om henne att hon besitter ovanliga krafter. Dessa är inga hon vill att någon annan ska märka, inte heller det faktum att hon är flicka eller att hon är dotter till den nu döde kungen av Uppåkra. Hennes närmaste vän Idris och de andra Rävungarna tror helt på att hon heter Odd.
Parallellt med berättelsen om Disa får vi lära känna Sunna, dotter till kung Sindre som blir trolovad med Dag, sonen till kungen av Alnsö. Dessutom ska hon vigas till völva, en spåkvinna som genom att försätta sig i trans får kontakt med andevärlden. Hon undervisas av den äldre välvan Heid, som inledningsvis är väldigt skeptisk till den blivande prinsessan. Genom Heids reaktioner när hon träffar Disa förstår vi däremot att hon är en flicka som inte är som alla andra.
Berättelsen om Disa hinner knappt börja i denna den första boken i en planerad serie. Tempot är högt, karaktärerna och konflikterna många och spänningen ständig. Ibland är det lite svårt att hålla reda på alla, men det finns som tur är porträtt av dem i inledningen av boken. Som sig bör i en bok för slukaråldern är slutet sådant att man direkt vill läsa vidare. Nu går ju inte det tyvärr, men jag kommer definitivt att läsa nästa bok när den kommer.