På tisdagar är jag egentligen ledig, men när två av våra klasser skulle till Backa Teater och det fanns biljett även till mig rullade jag in till stan. Extra kul var det att få se Sex roller söker en författare med en före detta elev på scenen. Pjäsen i fråga är skriven av nobelpristagaren Luigi Pirandello och hade urpremiär 1921. Nu exakt 100 år senare känns den definitivt aktuell.
På en teater repeterar några skådespelare Hamlet. Regissören är bekymrad då de tidigare repetitionerna gått sådär och hennes regiassistent försöker lugna henne. Det är också han, briljant gestaltad av David Bengtsson, som får hålla ordning på alla tider och spela de roller som saknar skådespelare. När den tänkta Ofelia inte dyker upp blir det ännu svårare att repetera. Hjälten, som Rasmus Lindgren spelar, måste ju vara Hamlet, men nu säger regissören att han även är antagonist. Ofelias antagonist. Försöken att förändra och modernisera faller platt. Ja, det mesta går faktiskt fel.
Så öppnas dörren som varit trasig och in träder inte regiassistenten som Hamlets pappas vålnad, vilket är meningen, utan ett medelålders par med fyra barn. Det yngsta sovande i en vagn. Det äldsta en redan vuxen man (Andreas Ferrada-Noli) som är besviken på sina föräldrar som inte funnits där för honom under uppväxten. Regissören och skådespelarna vill självklart veta vad de gör där. De presenterar sig som roller och de bär på ett drama. Nu vill de berätta sin historia och söker en författare som kan skriva ner den.
Sex roller söker en författare är en riktigt bra pjäs och skådespelarna är genomgående bra. Sedan tidigare är Adel Darwish en favorit som vanligt är Gunilla Johansson Gyllenspetz lysande, liksom tidigare nämnda Rasmus Lindgren. Jag tror däremot inte att jag sett Anna Harling innan, men hon var riktigt bra som regissören som försöker få ordning på alla skådespelare och de sex rollerna. Jag gillade hur scenrummet utnyttjades (även om det från vissa platser måste ha varit svårt att följa handlingen) och hur humor blandades med allvar. Pjäsen kallas ett ”metadrama” och visst är det så. Funderingar kring gestaltande, skådespeleri och verklighet är intressanta och inte sällan fyndiga. Vems historia berättas egentligen när någons liv blir pjäs, film eller tv-serie? Den äldre dottern, spelad av Emelie Strömberg, vill inte gärna få sin berättelse tolkad av någon annan. Hon vill berätta den som det var, inte så som skådespelare eller regissör tolkat det hela. Mötet mellan skådespelarna och rollerna är inte direkt friktionsfritt.
Vem är egentligen huvudpersonen i det drama rollerna delar med sig av? Kvinnan (Annika Nordin) som är mamma till de fyra barnen, eller mannen (Mikael Odhag) som är pappa till det äldsta barnet? När regissören bestämmer att det är dottern blir hennes styvpappa i det närmaste förnärmad. Kanske också skådespelaren som vill ha hans roll. Eller är det sonen, han som inte säger någonting och som utan ord gestaltas av vår elev Julia Toll? Han som finns med på scenen, men som ingen riktigt lägger märke till. Där väljer inte rollerna och kanske inte heller regissören, utan vi som tittar. Den ”riktiga” regissören heter Oskar Thunberg och han påpekar att Sex roller söker författare landar väl i vår samtid där ”makten över berättelsen betyder makt över människors liv”.
Har du möjlighet att ta dig till Backa Teater och se Luigi Pirandellos klassiska pjäs, som tidigare satts upp av bland andra Ingemar Bergman, tycker jag att du ska göra det. Trots extremt obekväma stolar var det nämligen en riktigt fin teaterupplevelse och det tyckte även våra elever. De levde sig in i föreställningen och fick gott betyg av skådespelarna efteråt.
Foto: Ola Kjelbye