Avdelning 11 D: Universum

Ni kanske undrar vad som hände med min oktoberlyrikutmaning och svaret är att jag läste några böcker, men har ännu inte skrivit om någon av dem. Dels handlar det om tiden, men också om att det är ganska svårt att skriva något bra om just lyrik. För mig är lyrik känslor och förtjusning över ord eller formuleringar, men att beskriva det i ett blogginlägg är svårt.

Av Sören Bondestam har jag tidigare läst den augustprisnominerade En m3 jord från 2011, som var lika delar märklig och fascinerande. Senaste boken Avdelning 11 D: Universum är på många sätt mer allmängiltig, men känslan av att Bondeson närstuderar vårdavdelningen, på samma sätt som han närstuderade den där kubikmetern jord finns där. Han är en iakttagare och drar sig inte för att skriva om detaljer som ibland sticker till och gör ont. Vi tas med till en avdelning på ett äldreboende, där livet har stannat och döden är ständigt närvarande. Redan i första dikten möter vi ett diktjag som talar om hopplösheten och förnedringen som livet bär med sig.

Lukten från pisset
i min blöja
och överallt de dödas
fingeravtryck på väggarna.

Det är inte smådjur i jorden som Bondeson använder för att förklara nedbrytningen den här gången. Istället blandar han vägen mot döden med kvantfysik. Två på olika sätt obegripliga saker, som märkligt nog skapar en helhet som går att förstå. I alla fall känslomässigt. Annars skulle jag säga att Sören Bondesons dikter på samma gång är helt glasklara och totalt obegripliga. Jag vet bara att jag tycker om dem, men be mig inte att förklara varför.

Berättelsen om avdelning 11 D inleds med laudes, morgonböner, där nummer 4 handlar om skapelsen:

Det skedde överallt
och samtidigt
för 13,8 miljarder år sedan

I ett litet klot
som skrek av hetta
utan tid och rum.

Efter tre minuter
hade vår grund
och tillblivelse skapats.

Där i infernot
lekte elementarpartiklarna:
elektroner, fotoner, protoner,
neutroner, kvarkar och alla
deras kända och okända kusiner.

Personen som ligger på sitt rum hör röster utanför. Livet pågår även om hen inte är en del av det längre. Universum pågår. Det är en klurig person fortfarande ändå, som talar om livet som ”teater” och ”borgerlig buskis”. Demensen har dock kommit krypande och har hen i sitt våld. I alla fall stundtals. Osäkerheten som gör att hen inte riktigt vet hur dottern ser ut, eller kan framkalla minnen från sin barndom. Kontakten med världsalltet finns också, i en icke-religiös form som nästan blir religiös. Naturen är också viktig och det lilla blir större när livet är begränsat.

Ibland kommer en kråka
och sätter sig i björken
utanför fönstret.

Människans värld pågår
i all sin komplexa enkelhet
men som ändå går att beskriva.

I diktsamlingens andra del Prim finns siffrorna, stjärnorna, musiken och tonerna men också kyrkovaktmästaren som vandrar omkring på avdelningen och ”gaggar om inspelade band/ från 70-talet, cementblandare,/ en vit dvärg som kollapsat/ och att han hittade en underlig insekt/ när han var barn.”

Vidare följer Ters, Sext, Non, Vesper och Completorium innan vi tar farväl av Avdelning 11 D: Universum och jag fascineras över hur Sören Bondeson lyckas kombinera det sorgliga och det obegripliga med humor, för det finns humor också när människor som ser döda ut snarkar till, eller när kyrkovaktmästaren, som snart visar sig vara en patient som vandrar runt med sin rollator utan synligt mål. Det är en finstämd och välskriven diktsamling, en berättelse om de som snart lämnar oss och går upp i de partiklar som omger oss. I vesper 5 finns den här fina strofen som får avsluta detta inlägg:

Sakta lyssnar ditt jag
på hur ett DNA
bryts ned
och försöker fly
i en upprepning