Idag avslöjades vinnarna av Augustpriset under Augustgalan på Södra Teatern i Stockholm. Jag har inte läst någon av de vinnande böckerna, men kan tänka mig att läsa i alla fall två. Gällande Lilla Augustpriset så planerar jag att låta mina ettor läsa ett eller flera av bidragen, när de ska skriva skönlitterärt om några veckor.
Följande författare och verk tilldelas årets Augustpris:
Årets svenska skönlitterära bok blev Eufori av Elin Cullhed, (Wahlström & Widstrand), med undertiteln En roman om Sylvia Plath handlar om Sylvia Plaths sista år i livet och beskrivs som en fantasi. Även om jag brukar tycka om faktion, är jag inte helt säker på att Cullheds bok är något för mig. Att läsa Glaskupan och Eufori som en enhet vore kanske ändå intressant. Jag ser det som ett framtida projekt trots allt, även om det kanske blir mer för att ”ha läst” än för att jag längtar efter det.
Årets svenska fackbok blev Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkansson, (Nirstedt/ltteratur) och det är kanske ändå den i klassen som lockar mig mest, även om det inte är så sannolikt att jag läser den. Sakprosa är sällan min kopp te, men översättning är å andra sidan intressant. Jag uppskattade till exempel Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson mycket.
Årets svenska barn- och ungdomsbok blev Nattkorpen av Johan Rundberg, som är första delen i en historisk spänningstrilogi för mellanåldern. Den utspelar sig i 1800-talets Stockholm, på samhällets botten och huvudpersonerna är Måvind och Hoff. Boken har tidigare tilldelats Crime Time Awards pris för bästa barndeckare och jag vill absolut läsa.
Lilla Augustpriset gick till Mirja Flodin från Nästansjö för texten ”Min ursäkt” som handlar om att slitas mellan traditioner, förväntningar och förhoppningar och en kväll då allt ställs på sin spets.
Vad har du för tankar om årets pristagare? Vann rätt böcker? Har du läst dem?
Har aldrig sett prisutdelningen för Augustpriset tidigare (och inte många litterära prisutdelningar öht) men blev konfunderad över vad jag tycker var en tämligen usel nivå på de kommentarer och bokreflektioner som man hängde upp i stort sett hela programmet på. Visst fanns det undantag men i flera fall kan man undra om de enskilda presentatörerna verkligen har läst boken och i många andra fall var den faktiska boken på ett närmast pinsamt sätt underordnad presentatören själv och dennes behov av att framhäva sig. Är det verkligen så här det brukar vara?
Såg det faktiskt inte igår, men det brukar vara ojämnt om än med en hög lägstanivå. Nu blev jag nyfiken på gårdagen!
Lyssna exempelvis på presentationen av Furan, eftersom vi båda läst den. Vad säger egentligen den där presentatören? Och varnar han faktiskt från läsning? Men det finns många fler exempel. Har inte räknat hur frekvent ordet ”jag” var i presentationerna men många gånger användes det. Borde väl vara böckerna och författarna som stod i centrum, kan man tycka.
Nu var jag tvungen att titta och presentationen av Furan var synnerligen egofixerad. Lite som när Gösta Ekman skulle hylla Birgitta Andersson på Guldbaggegalan och bara pratade om sig själv. Det händer allt för ofta att ”jag” blir ett för frekvent ord. Å andra sidan gjorde Bobby Oduncu en fin presentation av Himlabrand, trots eller tack vare att han kopplade till sig själv. Det krävs fingertoppskänsla helt klart. Nu tittar jag vidare …