Läsningen av Mia Kankimäkis bok Kvinnor jag tänker på om natten var en utdragen historia och efter att jag lyssnat färdigt på den har jag dessutom lyckats missa två bokcirkelstillfällen om boken. Frågan är om det gick så långsamt för att boken var en rätt långdragen historia eller om den kändes långdragen för att jag höll på med den så länge? Jag vet inte riktigt. Egentligen gjorde sig Kvinnor jag tänker på om natten ganska bra som ljudbok, förutom några irriterande uttalsfel på t.ex. det kenyanska folket kikuyu var inläsningen helt okej.
Som idé är Kankimäkis bok briljant. Att lyfta kvinnor som utmanat sin samtids föreställning om vad som passar sig och är möjligt som kvinna är viktigt och berättelserna om dem spännande. Den långa inledande delen om Karen Blixen beskriver till exempel en kvinna som bosätter sig i Kenya och skapar sig ett liv där. Kankimäki berättar bland annat genom Blixens brev om författarens liv och lägger därtill den moderna synen på världen och den krock som uppstår när hon tänker på Blixens handlingar och inte minst syn på världen. Kankimäki gör en egen resa i Blixens fotspår och beskriver relationen dem emellan som vore de väninnor. Hon kallar kvinnorna för ”nattkvinnor” och de ger henne råd när hon har svårt att sova. Det är intressant, men också lite, lite märkligt att blanda ihop sitt eget liv med någon annans på ett så tydligt sätt.
Att få veta mer om Karen Blixen är spännande, men den stora behållningen med Kankimäkis bok är berättelserna om kvinnor som jag tidigare knappt visste existerat. De som rest och de som målat. Hon reser i deras fotspår och besöker till exempel Japan för att lära sig mer om konstnären Yayoi Kusama och till Florens för att söka efter kvinnliga renässanskonstnärer. Kanske fastnar jag ändå mest för delarna om de upptäcktsresande kvinnorna Isabella Bird och Nellie Bly, som verkligen utmanade könsnormerna. Vilket mod de besatt som gav sig ut i världen med endast en minimal packning.
Det är något av en medelålderskris som Mia Kankimäki går igenom och hon försöker komma över den genom att resa. I en värld där resor just nu är omöjliga och snart kanske måste begränsas för att förhindra ännu mer påverka våt klimat. Det är på många sätt fascinerande att följa, men det är lite väl pratigt och mångordigt för min smak. Boken hade tjänat på att stramas upp något. Med det sagt är det ändå en unik läsupplevelse vi bjuds på och jag lärde mig en hel del nytt om Kankimäkis nattkvinnor.