Jag hittade Claire Castillons novellsamling Insekt i en hög med gratisböcker från biblioteket och tog med den till mitt lilla klassrumsbibliotek. Två skäl fanns till detta, dels var det den första bok som favoritförlaget Sekwa gav ut och dels har jag tidigare läst och älskat Castillons samling Bubblor. Egentligen fanns det ett tredje skäl också, att noveller lämpar sig ypperligt i undervisningen. Under hösten har mina elever läst i början av varje lektion och då passar novellsamlingar både för mig och för den som glömt bok. Just den här lässtunden höll jag däremot på att skrämma slaget av eleverna då jag på riktigt skrek rakt ut när en mamma i en av de första novellerna slänger ut sina barn genom bilfönstret mitt på motorvägen.
Den verklighet som Claire Castillon beskriver i de 19 novellerna som utgör Insekt är absurd och obehaglig. Hon skildrar familjer med fokus på mammor och döttrar och en av de mest obehagliga novellerna handlar om en mamma som tänker med acceptans på det incestuösa förhållande hon tror att hennes man och dotter har. Det som gör det extra obehagligt att läsa novellerna är att Castillon är en så fruktansvärt skicklig författare och beskriver varje detalj på ett knivskarpt och obehagligt exakt sätt. Hon skriver det som någon kanske tänker, men skruvat flera varv och ändå ses de minst sagt förbjudna tankarna av karaktärerna som fullt normala. Det som gör läsningen extra märklig är att Castillon faktiskt lyckas förmedla att mycket trots allt handlar om kärlek. En kärlek som nästan överskuggas av rädsla, men trots allt någon slags kärlek.
Jag vet inte om jag hade läst Insekt till sista sidan om jag inte varit så fascinerad av Castillons sätt att skriva, men klart är att den gjorde mig enormt illa till mods. Välskrivet, snyggt och helt fruktansvärt är en ganska bra sammanfattning av innehållet.
Allt talar egentligen till Castillons fördel: En uppmärksammad fransk kvinnlig författare, fortfarande relativt ung och med en jämn produktivitet, som är känd för sin stilkänsla, sina träffsäkra formuleringar och sin hisnande språkbehandling, med ämnen och motiv som bör vara av högsta relevans, flerfaldigt prisbelönt och utgiven på kvalitetsförlag, i Sverige på Sekwa. Men ändå. Av de tre påbörjade böckerna har ingen blivit avslutad. Det är bra och skickligt, inte tu tal om det. Det är definitivt angeläget. Och på något diffust sätt bör detta vara något för mig. Men hittills har det uppenbarligen inte varit det. Kanske är det liksom för mycket. Kanske blir jag för utmattad, för andfådd och för uppriven – och så väljer jag att lägga texten åt sidan. Men nog tusan är trots allt nya “Om hon inte lever är jag död” införskaffad, så…
Tyckte väldigt mycket om Bubblor, men Insekt var förvisso imponerande rent tekniskt, men riktigt knäpp.
Ska göra ett försök till, med den nya boken, men om jag går in i väggen även där låter jag nog denna författare vila tills eventuellt någon eller något övertalar mig till motsatsen.
Försökte med Därunder ett helvete, men gav upp. Inte helt lätt att ta till sig, men kanske försöker även jag med den senaste.
Den låter jätteintressant, jag har genast bokat den från biblioteket!
Pingback: Tisdagstrio: överst i min läshög – Litterärt ofog