Oskar Kroons nya bok heter Kärleken är att jag vill att du finns och handlar om Werner. Sommarlovet är snart slut och han ska börja nian. Efter att ha tillbringat en tid hos farmor kör pappa den långa vägen hem. I bilen finns, förutom pappa och Werner, småsystrarna Bodil och Sonja och hunden Boye. Så händer det som inte får hända. Bilen krockar med ett enormt vildsvin och pappa skadas så svårt att han hamnar i koma. Att Boye, något av det käraste Werner har, försvinner gör situationen ännu svårare.
Kvar finns en mamma som desperat försöker få vardagen att fungera. De besöker pappa på sjukhuset, men ingen vet om han kommer att vakna. Hon är också orolig över att Werner verkar deprimerad. Eller DEPRIMERAD som Werner tycker att hon skriker. Och visst är det så att livet förändrats i grunden. Inte bara det att pappa och Boye är borta, utan att Werner blivit en annan. Att festa med kompisen Henok räcker inte längre. Werner är trött på att låtsas vara någon han inte är. Han vill leva och känna på riktigt. Så träffar han Zadie och livet förändras igen. Hon är annorlunda, självsäker och frispråkig. Allt som Werner inte är. När hunden Boye skymtas på nyheterna i tv drar Werner ut på en resa för att finna sin vän och utan att han vet om det följer Zadie efter. Där börjar en helt annan del av boken. Det stillsamma får stå tillbaka för Zadies energi.
Det jag verkligen tycker om med Kärleken är att jag vill att du finns är poesins ständiga närvaro. Alla syskonen är döpta efter poeter, Werner efter Werner Aspenström, inte Verner von Heidenstam. Det är en poet jag älskar, men läst alldeles för lite av. Bokens titel kommer dock från en dikt av Bodil Malmstens fantastiska diktsamling Det här är hjärtat. En klockren titel från en ordkonstnär. Det jag inte är lika förtjust i är porträttet av Zadie. Det finns alldeles för många böcker om osäkra pojkar som dras med i en excentrisk tjejs magiska värld. Det kan funka, men tyvärr tycker jag att Zadie blir mer av en karikatyr än en människa. Samtidigt är hon en viktig del av Werners förvandling och jag tycker om att Kroon inte lockas att göra allt rosenskimrande och sockersött. Det som också gör boken extra läsvärd är Oskar Kroons sätt att berätta den på. Språket är poetiskt och kreativt. Humorn ständigt närvarande, liksom svärtan.