Nattfalkarna

Dags för bok nummer 13 om Ruth Galloway och faktum är att Nattfalkarna tillhör de bästa i serien. Ruth är tillbaka i Norfolk och sin gamla arbetsplats där hon tagit över Phils ansvar som prefekt. De nya studenterna har just börjat och trots att det är massor att göra är Ruth glad över att få vara en del av deras utbildning. Nya kollegan David är hon däremot lite skeptisk till och under bokens gång går deras förhållande både upp och ned.

Som vanligt kombineras arkeologi och polisarbete när mänskliga kvarlevor, mycket troligt från bronsåldern, hittas på en strand. Där går nattfalkarna, en grupp män som söker efter fynd med metalldetektorer och de gör några mindre fynd. Vad de inte räknat med är att hitta en död man på stranden. Han  verkar ha drunknad och männen tror att han kan vara en flykting som försökt ta sig till Storbritannien.

På Black Dog farm hittas ett äldre par döda. Polisens första teori är att mannen skjutit sin hustru och sedan sig själv. Deras son Paul, som är en av nattfalkarna, befann sig i närheten tillsammans med sin före detta lärare Alan. Mycket av polisens arbete kommer att handla om de metallsökande männen, men det visar sig att arbetet (som vanligt) blir mer komplicerat än de först trott.

Det är trevligt att träffa Ruth igen. Hon känns stabilare och trots att hon på ett sätt sörjer att vara singel igen, är hon ganska nöjd med livet i sin lilla stuga. Dottern Kate blir äldre och föräldraskapet både enklare och mer komplicerat. Inte blir det lättare med tanke på den minst sagt udda familjekonstellationen. Nelson har ju en treårig son med Michelle och tiden för honom och Ruth verkar vara över. Även Nelsons tid som polis närmar sig slutet. Vid 50 finns en förväntan på att gå i pension och han har hunnit fylla 51. Jag undrar vad Elly Griffiths ska hitta på för att kunna hålla honom kvar i yrket.