Folk med ångest som tv-serie

Helt ärligt tyckte jag att Fredrik Backmans bok Folk med ångest var sådär. Faktum är att jag knappt kommer ihåg mer än att någon man utklädd till kanin satt på dass i en lägenhet och att folk som var där på visning blev tagna som gisslan. Backman brukar vara bra, men det här var inte bäst. Så såg jag tv-serien baserad på boken, i regi av Felix Herngren och med manus av Alex Haridi och Camilla Ahlgren. Helt plötsligt blev Folk med ångest något mycket mer.

I en lägenhet som ska säljas samlas ett gäng personer. Det är paret Roger och Anna-Lena, som köper lägenheter, renoverar dem och säljer. Sedan finns där paret Julia och Ro, som snart ska bli föräldrar, en bankanställd som flytt och oväntat nog en man i kanindräkt på dass. Den äldre damen Estelle påstår att hennes man är och parkerar bilen, men verkar misstänkt hemma i lägenheten. Och mäklaren, hon är där också självklart. Det som gör den här lägenhetsvisningen minst sagt annorlunda är att en bankrånare tagit sin flykt dit och därefter tar de potentiella köparna som gisslan.

Poliserna Jim och Jack är far och son. Precis när Jack får sin halvårsklippning hos frisören Milou behöver de rycka ut för att lösa gisslandramat. Det är nyårsafton och de väntar på att dottern och systern Jill ska dyka upp. Eller, Jim väntar. Jim är säker på att hon sviker igen. I väntan på henne tillbringar de några timmar utanför huset där ett brokigt gäng sitter instängda. De kräver pizza och nyårsfyverkerier, vilket är minst sagt märkligt.

För spretig har kritikerna sagt om serien Folk med ångest och ja, det är en spretig historia, men också en gripande och fin sådan. Välj mellan komedi och drama, säger kritikerna och jag är istället glad över att inga val har gjorts. Det som var lite rörigt som bok blir nämligen en ganska oemotståndlig röra som tv-serie. Kändisarna står på rad och roligast är kanske att se Lottie Ejebrant som den äldre damen Estelle och Marika Lagercrantz som Anna-Lena, kvinnan som gör allt för sin man Roger, spelad av Leif Andrée. Allra mest tycker jag kanske ändå om Petrina Solange som Ro. Scenerna när hon besöker blomsterhandeln där Julia arbetar och nästan ruinerar sig på blommor är helt ljuvliga, liksom den kontakt som hennes rollkaraktär och den äldre mannen Roger får. Han som varit hemmaman och älskat varje stund. Hon som är livrädd för att bli förälder.

Det som börjar med ett gisslandrama slutar med något mycket större. Människor möts. Människor med ångest som faktiskt kan hjälpa varandra. Trådar som verkar helt lösa knyts samman och det på ytan röriga blir en ganska så fin helhet. Vill du möta den svenska skådespelareliten i en charmig berättelse om att mötas trots allt är Folk med ångest något med dig. På gränsen till buskis ibland, men ändå varm och väldigt charmigt.