Fem fina filmupplevelser på Göteborg Film Festival

Igår invigdes den 45e upplagan av Göteborg Film Festival (fattar att det ska vara internationellt, men avskyr särskrivningen) och även om jag inte kommer att vara på plats i år har jag tänkt och se film digitalt. När jag köpte onlinepasset blev jag först besviken, men nu har fler titlar lagts till och jag har hittat flera filmer jag vill se. Nu gäller det bara att hitta tiden, men jag såg i alla fall årets invigningsfilm Så jävla easy going igår. Mer om den i morgondagens inlägg.

Dagens topp 5 handlar om fem fina filmupplevelser under tidigare festivaler:

När Quentin Tarantino var som störst i mitten av 90-talet hade han en liten, men rätt rolig roll i filmen Sleep with me regisserad av Rory Kelly. Filmen kom ut 1994, men jag tror att den visades på festivalen 1995. Jag såg den väldigt sent en kväll på Draken och förälskade mig i Meg Tilly, som spelar den kvinnliga huvudrollen. Eric Stoltz spelar hennes pojkvän och Craig Scheffer deras vän som är hemligt förälskad i Tillys karaktär Både Stoltz och Scheffer var med i John Hughes klassiska film Some kind of wonderful. Och Tarantino då? Jo, han var på samma fest som de tre huvudkaraktärerna och höll en lång monolog kring varför Top Gun är en bögfilm.

Det måste varit 1998 som jag och maken (som jag just blivit sambo med då) gick på filmfestivalen tillsammans första gången och då såg bland andra Savrseni krug (1997) som på svenska fått titeln Den perfekta cirkeln. Filmen som är regisserad av Ademir Kenovic utspelar sig i Bosnien och handlar om en äldre, alkoholiserad poet som av en slump får ta ansvar för två pojkar som flytt massakern i sin hemby och nu söker efter en släkting i Sarajevo. En av dem är dov och kommunicerar med teckenspråk. Det var mycket nära att vi inte fick se filmen, då fel kopia hade skickats och den tillgängliga filmen var textad på holländska. Den visades ändå och de som ville kunde få pengarna tillbaka. Vi stannade och det är jag glad över, för sällan har jag sett en så gripande film. Jag grät så mycket i slutet att jag inte kunde sluta, utan fortsatte snörvla hela vägen hem från Järntorget till Jeagerdorffsplatsen.

De tillfällen jag gått på bio själv är få och det har princip bara skett under filmfestivalen. En tidig morgon (troligen också 1998) såg jag Marius & Jeanette, en film som stannat i minnet. Filmen är regisserad och producerad av Robert Guédiguian. Filmen utspelar sig i Marseille, som hans filmer så ofta gör och i huvudrollerna ser vi Ariane Ascaride som Jeanette och Gérard Meylan som Marius. De är ofta (i princip alltid) med i Guédiguian filmer, liksom Jean-Pierre Darroussin, som i den här filmen spelar Dédé, en granne till Jeanette. Ascaride är gift med Guédiguian sedan 1975 och en helt fantastisk skådespelare. Det här är fransk film när den är som bäst, politisk, känslosam och med fokus på dialoger.

Precis när Dawson’s Creek var på sin sista säsong gjorde Katie Holmes rollen som April i den charmiga Pieces of April. Filmen är regisserad av Peter Hedges och utspelar sig under ett ganska kaosartat Thanksgiving-firande. April bor med sin pojkvän Bobby (Derek Luke) och de bor i ett av de mer ruffiga kvarteren i New York. Nu har de bjudit in Aprils familj att fira Thanksgiving och ett flertal av grannarna involveras för att lösa det hela. Oliver Platt, en av mina absoluta favoriter, spelar Aprils pappa i denna charmiga historia.

En annan film jag såg ensam en tidig morgon är Frälsningsarmén baserad på boken med samma titel av Abdellah Taïa och regisserad av densamma. En fantastisk bok och en väldigt bra film. Obehaglig, ibland lite väl explicit, men väldigt bra. Berättelsen om den unge Said som utnyttjas av äldre män är smärtsam. Det handlar inte bara om att en ung pojke hamnar i underläge rent sexuellt, utan också om den längtan efter att bli älskad som han trots allt har. Själva bioupplevelsen var också annorlunda. Filmen visades på Göteborgs stadsmuseum och det var nästan bara män i publiken.