Inledningsfilmen på Göteborg Film Festivals 45e upplaga var Så jävla easy going, regisserad av Christoffer Sandler och baserad på en bok av Jenny Jägerfeld från 2014 med titeln Jag är ju så jävla easy going. Filmen utspelar sig till skillnad från boken i Göteborg och vi får följa med huvudpersonen Joanna från lägenheten i Majornas kvarter Vita björn till skolan på Lindholmen och dessutom på en rad cykelturer till Linné via hamnstråket och självklart till Valhallabadet. På ytan är hon en ganska vanlig gymnasieelev, men det finns saker som gör att hon skiljer sig från andra. En är att hon har adhd och att besvären förvärras för att hon inte har råd att hämta ut sin medicin. Hemma sitter pappa i soffan och glor på frågesport (där programledaren är Jenny Jägerfeld) vilket betyder att hans inkomster är i princip obefintliga. Det finns helt enkelt inga pengar till medicin och faktiskt knappt till mat.
Inledningsvis slås jag av hur ensam Joanna verkar vara. Den enda typ kompis hon har är Matheus som är någon form av knullkompis. En minst sagt misslyckad relation, men det finns ändå något fint i den. Matheus vill mer än Joanna och försöker få henne att umgås mer. Den som vinner Joannas hjärta är istället Audrey, som är ny i skolan. Hon och Joanna har tyska tillsammans och börjar hänga lite. Mest handlar det om att Joanna cyklar ner till Bio Capitol där Audrey jobbar, eller råkar befinna sig på Valhalla när Audrey har sagt att hon ska dit. Att berätta om sina känslor eller för den delen om sitt liv är en omöjlighet för Joanna och hon är fullständigt övertygad om att Audrey aldrig skulle orka med henne om hon visste sanningen. Taktiken att undvika sanningen och därmed konflikter skapar dock en rad problem och det blir inte så bra.
Joanna spelas av Nikki Hanseblad och vilket fynd hon är. Hon spelar inte Joanna, utan blir henne. Är henne. Jag blir så övertygad av hennes skådespelarprestationer att jag till och med förlåter stockholmskan. Det här är en skådespelare att hålla ögonen på och jag hoppas verkligen att vi får se mycket mer av henne. Joannas pappa spelas av Shanti Roney och han är som alltid briljant. Scenen med far och dotter på kyrkogården går rakt in i hjärtat. Samtidigt vill jag skrika åt honom att skärpa sig och inse att hans dotter behöver honom. Att hon satt sig i en jäkla situation för att hon försöker lösa problem som bör lösas av den vuxne, inte av barnet.
Boken Jag är ju så jävla easy going innehåller flera helt klockrena beskrivningar av hur det känns att ha adhd. I filmen illustreras det istället med ljud och blinkade ljus istället för beskrivningar av cirkusartister i hjärnan, men det funkar fint och skapar en känsla som mycket väl kan stämma överens med hur det känns att vara Joanna. Utan medicin är hon i händerna på sin diagnos och kan inte fungera eller fokusera. Någon sådan skildring har jag aldrig sett på film innan och den är välkommen. Finast är att Joanna verkligen inte målas upp som något offer, trots att hon på många sätt är det. Istället kör hon på och försöker lösa alla problem hon hamnar i. Med varierande resultat ska tilläggas.
Så jävla easy going är en riktigt bra film som jag hoppas ska nå en bred publik. Det är svårt att inte dra paralleller till Fucking Åmål både gällande innehåll och form, men det här är en mer modern och mer relevant film för dagens unga. Den går säkerligen upp på bio efter festivalen och då rekommenderar jag er verkligen att se den. Bara gör det.
Om filmen
Så jävla easy going, (2021), regisserad av Christoffer Sandler, 1h 31min, Sverige